Det lilla jag orkar med just nu

Jag har helt otroligt hållit en twitter uppdaterad sedan i fredags. Jag skriver kort, som den ordluffare jag är. Kanske dör den snart också.

Tålamod

Jag började blogga för att jag tappade tålamodet och slutade av samma anledning.

Ibland undrar jag bara...

Vem är den där Bonnie De Souza?

Sista inlägget (Första. Sista)

Det här är mitt sista inlägg på ett tag. I princip handlar det om att jag på sistone har upplevt ett minskat behov av att skriva. Men det handlar också om att jag inte har tid/inte vill/inte orkar/inte har något att skriva om.

Om någon känner ett behov av att kontakta mig, skicka ett mail.

Tankekåseri om Dylan

Dagens tankekåseri: Bob Dylan på en skateboard.

Det hade jag velat se.

En minut senare

Klockan slog 23:34. Jag hade fortfarande lika lite att skriva om som vid 23:33.

Ibland allt men ibland...

Jag.
Bloggen.
ibland. allt.

Men.
Ibland.

Inget.

Känslan av att ha glömt något

Den märkligaste känslan infinner sig när jag är påväg att lämna Stockholm. Fast jag har dubbel och trippelkollat väskan så känns det som om jag glömt något. Jag ska hem till mina föräldrar. Vad viktigt behöver man då?
Ombyte?
Tandborste?
Katten?

Jag har ingen katt.

Ingen har bett mig ta med något speciellt och det enda jag kan komma på som skulle betyda något om jag glömde är min brors födelsedagspresent. Och den håller jag hårt i handen.

Igen går jag igenom väskan. Allt finns där. Ändå blir jag inte kvitt känslan.

"Maybe I just need change, maybe I just need a new cologne"

I morgon: Noah and the whale på kägelbanan.

Det är i alla fall inget jag kommer missa.

Spökbild tagen med mobilkameran

En spökbild. Jag fann den i bildgalleriet på mobilen.

Jag har inget som helst minne av att den togs. Minns att jag hade mobilkameran framme vid ett tillfälle under dagen, men måste ha tagit bilden omedvetet.

Trots att det är svårt att se vad bilden föreställer är den lite läskig.

Jag tror jag tar bort den.

Beskedet som får en att tappa fotfästet

Vi var ett grabbgäng som tog ett par öl efter arbetsveckan. Skratten avlöste varandra. Folkvimlet växte och kvällen började kännas rätt typisk. Jag träffade en annan bekant och att vi kom överens om att träffas senare och gå vidare. Men kvällens utsikter förändrades markant i och med att en vän ringde.

Musiken dunkade i bakgrunden när jag svarade. Jag hörde orden ”jag” och ”cancer” i samma mening och förstod att det var allvarligt. Jag rusade till en avskild del av baren och slutförde samtalet.

Jag återvände omskakad. Jag hade precis fått reda på att en vän diagnostiserats med cancer.

Under telefonsamtalet tog jag in det som sades. Men var efteråt fullständigt nollställd. Förlamad. Jag tvingades stänga ute allt annat för ett ögonblick. Tanken att min vän har cancer cirkulerade därinne. Jag kunde inte förstå det, jag kunde inte förstå det alls.

Jag vaknade till av att någon i gänget la sin hand på min axel.

Vi samlades utanför innan vi sa adjö och jag började promenera hemåt.

Vingligt sneddade jag övergångsstället och följde Götgatan söderut. Ett otal sorglösa ansikten passerade när jag ringde våra gemensamma bekanta och berättade den fasansfulla nyheten. Jag hade gråten i halsen och kämpade för att hålla mig samman, men det brast flera gånger.

Jag minns att någon frågade mig om tunnelbana till Hökarängen. Jag svarade att han skulle gå hit eller dit. Jag vet inte om det blev rätt.

Jag klev in i lägenheten och satte mig i soffan. Allt som hänt i mitt liv den senaste tiden kändes plötsligt så ynkligt. Så generande löjligt i jämförelse.

För dem är du en bankomat

En klassisk mötesplats mellan två främlingar är tågresan. I filmens värld när tåget lämnar stationen är det bara att börja nedräkningen. Snart har en dam fått hjälp att lyfta upp väskan på hyllan, blickar utväxlas och samtalet rullar. Jag har svårt att se sådana möten äga rum numera. Kanske har det med teknikens intåg att göra. Halva vagnen är fullt upptagna med sina egna privata biovisningar eller sitter uppkopplade för att hinna igenom mailkorgen. Mötet mellan två främlingar blir då nästintill obefintligt.

För att inte tala om tunnelbanans respektlösa mobilpratare. De som håller flera fyror av morgontrötta öron mer eller mindre ofrivilligt sysselsatta. Eller ungdomarna med hörlurar och Ipoden i fickan. De tvingar inte bara på dig hela sitt musikbibliotek, utan fördärvar också dina trumhinnor med en volym för att väcka döda.

Sanningen är tyvärr den att de enda som tilltalar en antingen är fyllon, turister eller tiggare. Men egentligen stämmer inte ens det. De ser dig bara som en funktion. Turisten ser dig som en kompass, fyllot utnyttjar dig för att slippa undan sina tankar och tiggarna ser dig som du ser på en bankomat: fungerande eller ur funktion.

Inte nog med det. Längs perrongerna går det värsta exemplet. Tunnelbanepredikarna. Plakaten på magen är alltid lika obegripliga. De är inte där för att övertyga, de är inte ute efter ditt medlemskap eller ens en dialog. De tycker mest bara om att höra sin egen röst. De ser dig naturligtvis inte heller, de är där för att rösten ekar högre under jord.

Jag sneglar lite på grannen på platsen bredvid. Han ödslar inte ett ögonkast åt mitt håll. Nej nej, grannen läser sin gratistidning och spenderar resten av resan att stirra ut i intet. Däremot om jag råkar blänga lite för länge, får jag en arg blick tillbaka. En blick som undrar vilken kategori jag tillhör: fyllo, turist eller tiggare.

Prova själv. Det slår aldrig fel.

Övertygad läderallergiker

En bekant påstår sig vara läderallergiker. Varje gång han somnar med skorna på och vaknar upp så dagen efter - mår han uruselt.

Om inte det är läderallergi så vete gudarna vad det är.

Fyllekåseri och fumliga tankar

Fyllekåseri, barromantik och fumliga tankar karaktärisera den här bloggen ganska bra. Vi firar det med en passande bild.

Missade möjligheter

Jag slöt upp bredvid barlejonen på söderhaket. Beställde in en öl och härmade de trötta blickarna som följde fotbollen. En man som såg ut som den amerikanska rockjournalisten Chuck Klosterman började småprata med mig. Passande nog visade det sig att även mannen bredvid mig var journalist. Efter en försiktig inledning trappades samtalet upp. Vi hittade flera gemensamma intressen. Musik, fotboll, teknik, resande.

Mannen var uppenbart nyfiken på vad jag var för en. Jag nämnde lite blygsamt att jag skrev en del både på jobbet och på fritiden. Kanske nämnde jag bloggen, minns inte riktigt.

Han arbetade på en tidning, skrev krönikor och var chefredaktörens högra hand. Indirekt förmedlade han att tidningen knappast klarade sig utan honom. Han hade en stor del i ruljangsen. Han visste sitt värde.

Han sa att de behövde en skribent och tittade storögt på mig. Situationen gick blixtsnabbt från ganska allmän att bli tämligen direkt. Jag kände mig överrumplad. Plötsligt krävdes beslut.

Jag fumlade efter något att säga.

- Jo, jag är inte så duktig på att skriva journalistiskt och jag skriver ganska långsamt, svarade jag.

Dra mig baklänges ut på en åker. Bra sålt Magnus. Idiot.

Jag skriver som sagt. Det vet ni.
Jag skriver ganska bra till och med. Det vet ni kanske också.

Varför sa jag inte att jag är en skicklig skribent och att jag kunde skriva en provartikel?

Hur många chanser ska jag behöva och hur många fler får jag?

Det jävligaste med allt är att jag såg möjligheten, men brydde mig inte ens om att vinka den hejdå medan den passerade och försvann.

Jag gjorde som barn gör, blundade och hoppades på att spöket skulle vara borta när jag tittade igen.

Det var det ögonblicket, den möjligheten.

Nästa gång lovar jag mig själv att i alla fall vinka hejdå när ögonblicket passerar. När det nu blir.

Något någon tänkte för länge sen

Enastående logik. Men vägleder det oss något egentligen?

Ibland allt och konsten att överdriva

Emma från bloggen Konsten att överdriva som gästskribent i Ibland.allt skriver om mötet med Magnus grundaren av ibland.allt. (Rörigt? jo tack).

Jag hade bestämt möte med en av de få manliga bloggare som finns ute i cyberrymden. Vår mötesplats var aningen olustig, men ändå småcharmig på något sätt. Tunnelbanan.

Magnus, ägaren av bloggen ibland.allt hade bestämt att vi skulle mötas just här, och om man bara skulle scrolla igenom hans blogg lite fort förstår man varför. Det är ofta där han gör sina observationer, samt lägger in bilder tagna med en inte fullt så bra mobilkamera.

Jag står på tunnelbanan ensam i några ögonblick, och folk går in i mig ett antal gånger under den korta tiden. Jag börjar inse att det kanske inte var en bra plats att mötas på ändå. Men då ser jag honom komma vandrande på det smutsiga tunnelbanegolvet. Det är som om alla andra går i dubbel fart och i oskärpa, medan Magnus går i slowmotion och är skarpare än allt annat.

Jag skakar bort mitt dagdrömmande, en skada efter att ha sett för många romantiska komedier. Han går målmedvetet fram till mig och sträcker fram handen. Det är ett fast handslag, och jag hinner observera hans skäggstubb innan han föreslår att vi sätter oss på en ledig bänk. Han sträcker utan handen och säger gentlemannamässigt:

- Damerna först.

Jag klämmer fram ett tack, och sätter mig sedan ner och tar fram mitt lilla anteckningsblock och min lilla blyertspenna från Ikea, då jag slarvat bort den mycket flashigare pennan jag brukar använda.

Han ler mot mig vilket gör mig aningen stressad, så jag ställer den första frågan:

- Magnus. Hur kommer det sig egentligen att du började blogga? Det är väl känt att det inte är många killar som bloggar, menar jag.

Han ger mig en lustig min, som avslöjar att han har hört frågan innan. Men svarar ändå vänligt:

- Från början skrev jag för mig själv i ett anteckningsblock. Men jag insåg att jag alltid försökte skriva underhållande. Det blev lite bakvänt, jag menar varför skriva underhållande när jag var den enda som läste. Där någonstans kom jag på att i en blogg kan även andra läsa det jag skrivit. Sen ville jag bli känd också. Få samma status som Jesus hade räckt.

Jag antecknar lite snabbt samtidigt som jag ler och nickar. Jag känner mig orutinerad då det hinner bli en pinsam tystnad när han svarat klart på frågan och jag inte hunnit skriva ner allt. Efter tystnaden fortsätter jag att fråga, utan att fånga hans blick:

- Har du koll på hur många och vilka som läser din blogg? Går det att räkna fortfarande?

Han skrattar och får med mig i sitt skratt, tills jag inser att det inte anses okej att skratta åt sina egna skämt. Till sist svarar han:

- Min gamla ORD&BILD-blogg hade så få läsare att besöksräknaren fick sparken på grund av arbetsbrist. Nu är räknaren engagerad på ideell basis, det skulle inte fungera annars. Tydligen har räknaren numer en fast anställning hos Blondinbella och kör min blogg på nåder. Lite för gamla tiders skull. Jag är mycket tacksam för det.

Med rädsla för att den pinsamma tystnaden ska komma upp igen, skriver jag endast ner stödord då jag märker att han börjar bli klar med svaret. Jag fortsätter:

- Jag vet att många tröttnar på sin blogg efter ett tag. Nu har du haft ibland.allt i knappt ett år. Har du aldrig känt att du vill lägga ner den?

Magnus höjer rösten lite för att han inte ska bli överröstad av högtalarna från tunnelbanan:

- Varje dag. Det är ett himla gnäll om den inte får uppmärksamhet under en dag eller så. Du ser mig inte, du tycker inte om mig längre, du vänsterprasslar med en annan blogg, tjatar den. Fast bloggen vet att jag har ett heltidsjobb att sköta. Någon måste ju dra in kulorna i det här hushållet.

Efter tre frågor känner jag mig som en reporter från Veckorevyn, och känner att det inte kan bli värre än såhär. Därför slinker den här frågan ur mig:

- Har du någon musa? En flickvän/sambo? Eller katt?

Magnus ler och skruvar lite på sig, som jag kunde ha anat innan jag ställde frågan, och svarar:

- Jag var kattvakt en gång. Det var roligt, fast tidskrävande. Tänkte efter det att jag skulle skaffa katt, men jag köpte en iphone istället. Alltså katt nej, flickvän nej, sambo nej.

Efter den frågan känner jag mig både generad och oprofessionell. Därför bestämmer jag mig för att avsluta intervjun med en sista fråga:

- Kommer vi få se mer av dig än bara i bloggen framöver?

Magnus ler återigen, rättar till sin halsduk, sedan svarar han med glimten i ögat:

- Klart ni ska. Jag tänkte bli första människan på Jupiter. Jag har en plan som innefattar mig kapande en rymdsond med rätt destination. Om jag åker i år räknar jag med att vara framme år 2019. Det kommer bli hur stort som helst. Vänta ni bara.

Vi ställer oss upp, tar i hand, och för tredje gången under intervjun får vi ögonkontakt. Vi skulle gå åt varsitt håll och innan vi hunnit komma för långt ifrån varandra för att kunna höra varandras röster skriker han:

- Du, förresten! Snygg penna!

Mina damer och herrar, där har vi ibland.allt.

Skrivet av: Emma, från Konsten att överdriva.

Livsfilosofi och humor i en salig blandning

Jag förstår inte att jag har missat filmen I heart huckabees (2004). En existentiell komedi enligt omslaget. Jag såg den för första gången i veckan. Den handlar om Albert Markovski som har tappat greppet om tillvaron och söker sig till en existentiell detektivbyrå.

Han tror att tre tillsynes slumpmässiga möten med en lång afrikan har en större underliggande betydelse. Han vet inte på vilket sätt, men han vet att det är stort och att det måste redas ut innan han kan fortsätta sitt liv.

När Markovski stiger in på detektivbyrån blir han grundligt utfrågad om vad han egentligen är ute efter. Det blir ett snurrigt möte.

"Meaningful how?" frågar den kvinnliga detektiven.

"That's what I want you to find out" säger Markovski både förvirrad och övertygad på samma gång.

"About your life?" undrar detektiven menande.

"Yeah, about my life", säger Markovski och fortsätter. "And about the whole thing. About the universe, you know? The big one. I mean, should I keep doing what I'm doing? Is it hopeless?"

Detektiven har varit med förr, låter sig inte övertygas så lätt.

"Mr. Markovski, säger hon, "we see a lot of people in here... who claim they want to know the ultimate truth about reality. They want to peer under the surface at the big everything... but this can be a very painful process full of surprises. It can dismantle the world as you know it. That's Why most people prefer to remain on the surface of things. Maybe you should go home. Let sleeping dogs lie. Take it easy. What do you say?"

Men Markovski vidhåller varför han kom dit.

"I say don't give me the brush-off. Please. I want to know. This is big", säger han.

Detektiven börjar ge med sig.

"Have you ever transcended space and time?" frågar hon.

"Yes.... No.... Uh, time not space. Ehh, I don't know what you're talking about", svarar Markovski vimsigt.

Det är början på ett existentiellt äventyr. Livsfilosofi och humor i en salig blandning. En resa för att reda ut en inre oreda. En resa full av insikter. En resa om att acceptera livets villkor och sig själv. En resa om att man inte ska tänka för mycket, och vad man ska göra om man hamnar i tankesnurran ändå.

En alldeles genomskön resa.

Snart framme

Jag läser orden på den blå skylten och tänker: "Man är alltid snart framme, men aldrig riktigt där".

Stort intellektuellt möte

Jag vaknade mitt i natten av ett oljud.

Min hjärna åkte karusell. Upp var ned, ned var upp. Det tog några sekunder för mig att inse vem jag var, var jag var och att det faktiskt var telefonen som förde oväsendet.

Jag fumlade fram telefonen och svarade.

Samtalet blev ett intellektuellt möte av rang, ett utbyte mellan två gränslösa storheter i sina absoluta kunskapsessen.

Jag minns speciellt den sista meningen.

- Jag tror jag måste spy.

Golvet i tunnelbanan

Golvet framför mig i tunnelbanan. Där det alltid uppehåller sig. Dag som natt, morgon som kväll. Det bara finns till utan att göra för mycket väsen av sig. Precis där framför mig.

Jag ville nog bara uppmärksamma det.

Manlighetsgränsen är alltid en halv centimeter bort

Jag stegade in på polisens passutlämning. Tog en kölapp, nummer 45 och satte mig och väntade.

När det blev min tur gick jag fram till luckan. Lämnade in mitt gamla pass till förnyelse.

- Alltså jag är ju egentligen 185 cm lång, sa jag.

Polisen betraktade mig upp och ned.

- Jaha?

- Men på mitt gamla pass står det 184. Kan du korrigera det till det nya?

- Är det baserat på något annat än en villrådig önskan? undrade polisen.

- Jag har för mig att jag sist jag mättes var 184,5. Det är inte så att min manlighet hänger på en halv centimeter. Men om den går att ändra min längd så vore jag nöjd.

- Det säger du.

Polisen suckade och började fippla med ett mätinstrument. Han såg inte speciellt munter ut.

- Ja, det verkar som du har rätt. Du är ganska exakt 184,5, mumlade han.

- Se där. Visst avrundar man det uppåt?

- Det stämmer. Jag ändrar väl det då.

- Tack, sa jag.

Sedan gick jag därifrån med ett förnyat självförtroende på sisådär en halv centimeter.

Tv i tankestiltje

Jag ligger i soffan och slöar och försöker tänka så lite som möjligt. Teven står på. Jag tittar och som det verkar går ett och annat in fast tankarna befinner sig i stiltje. Även om kvällen ter sig obetydlig och identitetslös, så är den raka motsatsen. Det är så det känns.

Kommentarsmysteriet - "Tack for intiresny Blog"

Jag noterade en kommentar i förra inlägget. "Tack for intiresny Blog". Se efter själva. Jag såg exakt samma rad kommenterat till ett inlägg från oktober och började fundera vad det handlade om.

Jag kliade mig i huvudet och drog handen genom skäggstubben och funderade om jag någonsin hade sett den kommentaren i min gamla blogg Ord/Bild – Universums första blogg. Jag var säker på att den aldrig dykt upp i Time to kill – Time to spill.

Fann den heller inte i Ord/Bild.

Saken gäckade mig. Jag gick ut och träffade en vän, men raden återkom med jämna mellanrum i tankarna. "Tack for intiresny Blog". "Vad är det för påhitt egentligen?", undrade jag för mig själv medan min vän slukade en tortilla.

Jag tänkte att det kunde vara någon typ av stämpel. En tagg av något slag. Eller självklart var det en tagg, men vad betyder den? Felstavningarna är uppenbart medvetet för att göra raden sökbar.

Min vän och jag skiljdes åt vid Fridhemsplan (även känt som Friedhomesplane). Jag for hem.

Jag googlade raden lite snabbt och fann hundratals bloggar med exakt samma fras. "Tack for intiresny Blog." Ligger en och samma person bakom samtliga kommentarer eller har den spridit sig kan man undra?

Taggar av det här slaget är inte svåra att kopiera. Det kan vem som helst göra. Copy. Paste. Klart.

Försökte även hitta någon typ av röd tråd mellan bloggarna vari kommentaren fanns. Men det var dödfött. Jag blev bara yr i skallen. Det var oöverblickbart. 34 söksidor och de flesta bloggarna var för mig okända.



Jag försökte dra några slutsatser utifrån datumstämplarna på kommentarerna.

Mars 2008 var den äldsta jag kunde finna. Inte en relik direkt. Men hittade även spår som var så gamla som 2006, men den uppgiften förblev obekräftad. I stickproven från söklistan var avsändaren alltid anonym. Det överensstämde även med kommentarerna i min blogg.

"Mystiskt", tänkte jag för mig själv och la pannan i djupa veck.

Jag var definitivt något på spåren. Något stort. Men visste inte exakt vad.

Min slutgiltiga gissning blev att det är någon typ av kvalitetsmärkning av bloggar.

Jag slår vad att vi inte har sett det sista i den här frågan.

Om jag som artonåring hade träffat en nittonårig Hanna Hellquist

(Karlstad Zoologiska - Hanna Hellquist)

Jag gillar Hanna. Jag tycker hon är en fena. Jag har skyltat med det tidigare och tänker skylta med det igen. Det är ingen hemlighet.

Nu har jag äntligen läst hennes bok. Efter mycket om och men fick jag den till slut. Karlstad Zoologiska.

Under några dagar blev boken min kvällslektyr. När jag hade krupit ned under täcket, gosat in, tog jag upp boken, läste en eller ett par episoder.

I fem, sex kvällar blev det en godnattsaga för mig. Jag var fem år igen. Funderade inte så mycket på innehållet, utan tog in värmen, tryggheten som orden var inlindade i. Och när det var dags att släcka, somnade jag med ett sött, brett leende. Alldeles varm inombords.

Det spelar ingen roll att Hanna skriver att hon stampade ihjäl olydiga undulater eller att hennes far mejade ned en vilsen rävunge med hagelbrakaren eller att oskyldiga råttungar matades till boaormar, när det bor en så entydig kärlek mellan raderna.

Men sagoskimret försvinner när Hanna blir äldre. När det blir tal om avsugningar och tonårskåthet.

Fast då blir det intressant på ett annat sätt. Jag fortsätter att mysa med i Hannas förrädiskt enkla prosa, lever mig in i hennes första steg mot vuxenlivet. Sedan lägger jag ifrån mig boken en stund och tänker tillbaka på de egna taffliga försöken att förstå den här världen. De är många, långa och sorgligt utdragna.

Jag funderar på hur det skulle ha varit om en artonårig Magnus hade träffat en nittonårig Hanna. Jag undrar vad vi skulle talat om, hur vi skulle ha sett på varandra och vad vi skulle ha gjort.

Jag kommer inte fram till någonting, men gillar tanken. Det hade definitivt varit en saga värd att berätta.

Jag tar upp boken igen, läser en episod till innan jag släcker lampan, och låter sagodrömmarna inta mig.

"Ha alltid med er en flaska whisky"

I Handboken För Bakfulla läser jag. "Ha alltid med er en flaska whisky för den händelse att ni skulle bli ormbitna, och ha dessutom alltid med er en liten orm."

Bränslepåfyllning på söderhak

Jag ska hem och städa och behöver bränsle. Läckerbiten passar utmärkt. Jag sluter upp bredvid barlejonen, de fallna stjärnorna som slötittar på lördagsmatchen. En, två öl är nog.

(Kåseri) Mjölk var inte mjölk

Det skulle installeras en ny kaffeautomat på jobbet. En morgon stod den nya automaten i fikarummet. Den bara stod där färdig att anslutas, som om den kommit med storken (jag har i tidigare inlägg nämnt kaffeleverantören tillräckligt många gånger för att bli sponsrad, så jag hoppar över det den här gången).

Hursomhelst var förväntningarna höga, eller ja… "det är i alla fall bättre än det gamla blasket", resonerade de flesta. Själv hade jag sedan de tog bort Zoegas-kaffet från finansvåningen börjat finna mig i diskvattnet vi hade serverats ur den gamla automaten. Men förändringens timme var slagen.

Det dröjde till nästa dag innan den nya automaten kopplades in. Halva kontorsvåningen samlades när installatören klev in. Förväntningarna höjdes ett snäpp när installatören nämnde att den mal kaffebönorna direkt.

- Wow, häpnades vi i kör.

Under fikarasten bekantade jag mig med den nya automaten. Noterade att "Caffee latte" inte längre stavades med två "e" i digitaldisplayen. Leverantören måste ha läst mina gamla blogginlägg om saken och korrigerat stavfelet, konstaterade jag stolt.


(Displayen på den gamla automaten)

Sedan lade jag märke till att mjölk konstigt nog numer namngavs "Vitt" i menyvalet. På den gamla kaffeautomaten kunde man dricka kaffet med mjölk eller skummad mjölk. Genom att kvickt googla saken hittade jag en anmälan mot leverantören för vilseledande marknadsföring. Egentligen var det inte mjölk, eller ens mjölkpulver som rann ut ur maskinen. Det man benämnde som mjölk var i själva verket gräddersättningsmedel, en blandning av glykossirap, härdat fett och mjölkprotein. Skrämmande slaggprodukter och unkna tillsatser. Ett lömskt knep.

Enligt EUs regler är mjölk, tro det eller ej, ingenting annat än 100 procent mjölk. Anmälan ledde således till att leverantören behövde ändra menytexten på samtliga automater. Så tillkom den nya benämningen "Vitt".

Det lär ha varit ett hästjobb för leverantören att byta ut alla utplacerade automater, men en seger för rättvisan. Rätt ska vara rätt. Speciellt i det här fallet, annars kunde Glykossirap- allergiker ha farit illa och så vidare.

Samtidigt kunde jag inte glädjas fullt ut åt rättvisans seger. För jag hade själv vunnit en egen seger. Det faktum att min lilla blogg legat till grund för en förändring därute lade skugga över allt annat. Att någonting jag skrivit lett till en förbättring i världen kändes storartat.

Jag funderade på det en stund. Tanken gjorde mig alldeles varm inombords.

Som det verkade hade jag totalt missbedömt genomslagskraften i att blogga.

Från punkt A till punkt B

Jag köpte det här vykortet. Frihetskänslan i bilden greppade mig omedelbart. Ingenting går upp mot vågen av inre värme resan inbringar. Även om man inte ska så långt är intrycket skönt bekymmersfritt. Bara i en mindre portion.

En dagens?

Kom just på varför jag aldrig äter på jobbrestaurangen. Kebabbuffé. Jag har aldrig hört på maken.

Strömbrytaren i mörkret

När jag äntrade badrummet var det kolmörkt. Tur att jag fann strömbrytaren placerad på samma ställe som vanligt.

September förra året

Ovan ett blogginlägg från förra året. Bilden föreställer mig underifrån. Tydligen var jag långhårig, trött och omotiverad. Det stämmer ganska exakt överens med hur jag känner mig nu. Så bra att det händer saker.

Bloggar för att hindra en säker död

För några år sedan, under min studietid, bloggade jag om cykelsträckan till universitetet. Efter vägen minns jag den långa backen, uthuset, bron över järnvägsspåret och partiet av trädgårdslotter. Jag minns min skraltiga svarta herrcykel utan växlar, jag minns raksträckan sista biten.

Jag minns att jag ställde ifrån mig cykeln, låste den vid alla andra cyklar i stället. Jag minns att jag kunde ta av mig cykelhjälmen, titta upp mot de höga vita husen. Ni vet de som syns milsvida. Jag minns att jag betraktade dem upp och ner, som om jag aldrig sett högre hus förut, fast jag troligen hade sett både det ena och det andra.

Jag tänker på det nu. Jag tänker tillbaka på ett sådant tillfälle. När jag stod där. Jag minns inte exakt vilken gång, eller exakt när, minnen flyter så lätt ihop. Men jag minns att jag stod där framför de vita byggnaderna. Kanske funderade jag över i vilken byggnad den filosofiska expeditionen låg. Kanske var det en fin vårdag. Kanske hade jag min gamla tygpåse i handen. Vem vet.



Men när jag tänker tillbaka på alltsammans kan jag inte hjälpa att tänka att det var där någonstans det började. Att det var där någonstans jag bestämde mig att kanalisera alla överblivna grubblerier i en blogg.

Det var där någonstans jag bestämde mig att även små tankar har en plats här i världen. Att även hitta en plats åt den mest menlösa tanken. Att de inte är att förkasta bara för att de är diffusa, halta eller till en början ter sig fullständigt hopplösa. Att man faktiskt inte måste tvinga ned dem i akademins teorimallar. Att man inte måste vrida och vända på dem tills livsgnistan lämnat dem. Att man inte behöver analysera ihjäl eller pröva dugligheten i dem utifrån texter av Platon, Immanuel Kant, Roland Barthes, Ferdinand de Saussure och allt var gubbarna heter.

Att man faktiskt kan släppa ut dem i världen ändå, låta dem gro, låta dem testa sina vingar, låta dem cykla fritt med eller utan stödhjul, eller vadhelst som passar dem.

Kanske var det just därför jag började blogga och fortsatte. Kanske är det så, att jag bloggar för att rädda de allra ynkligaste tankarna från en säker död.

I så fall är det en hemskt fin tanke.

Begripligt obegriplig

Jag skulle kunna skriva. "Behållare för materia i flytande form av artificiellt konstruktionsmaterial baserat på polymerer". Det är bara ett annat sätt att beskriva en plastmugg. Men jag kan också skriva plastmugg. Det fanns en tid när jag hade valt det första sättet, den tiden är förbi. Att vara begriplig känns konstigt nog mer lockande.

"Peka finger åt en tant"

Aktion nr. 101: Peka finger åt en tant.



Detta är alltså inte mitt påfund. Utan via undergroundtidningen Det Grymma Svärdet fann jag konstnärs- och aktivistgruppens hemsida. De kallar sig:



I agendan kan man läsa:

Kanslibyrån är mot den nuvarande ordningen.
Kanslibyrån är mot det som betraktas som normalt.
Kanslibyrån är mot alla invanda konventioner.
Kanslibyrån står utanför lagen.
Kanslibyrån förespråkar irrationalitet och trots.
Kanslibyrån är inte praktisk, lönsam eller effektiv.
Kanslibyrån verkar i det vardagliga.

Fler exempel på sköna aktioner:

Aktion nr. 35: Gör en ambivalent affischeringskampanj.




Aktion nr. 25: Manifestation mot allt.



Jag bara måste bli medlem!

Källa: http://kanslibyran.se

Inte kylskåpspoesi men...

Jag läser på kaffemaskinens display: "Tag koppen", "Välj dryck". Det är inget annat än brutalt genomträngande kontorspoesi.

Det ständigt återkommande bekymret med underrubriker

Så var det dags igen. Dags att ändra underrubriken i bloggen. För sjuttioelfte gången. Eller det blir första gången i den här bloggen. Men i Time to kill – Time to spill känns det som att jag aldrig blev nöjd. Som att jag ändrade underrubriken oftare än jag faktiskt skrev riktiga inlägg.

Underrubriken ser ut som följer:

"För oss som tycker att livet är ett ord vi inte behärskar. Vi letar febrilt efter ordboken, men fan, vi hittar den ju aldrig. Det är för oss jag skriver. I underhållande krönikor, kåserier och kortprosa, för dig, er, för mig, för oss... ger jag: ibland. allt."

Vilken ordbok dillar jag om egentligen?

Det duger inte.
Det känns inte rätt.
Den textraden åker ut.

Först tänkte jag ändra till:

"Kåseri dagdriveri och krångel för döende vilsna döende veka stolta och sköna, för dig, er, för mig, för oss... ger jag: ibland. allt."

Men det är tvärsnott från Bukowskis diktsamling. Jag har i princip bara bytt ut ordet "Dikter" mot "Kåseri". Det funkar inte. Så lätt kommer jag inte undan. Dessutom bommas poängen.

Nej, jag byter istället till:

"Kåseri, dagdriveri, små (men enormt betydande) mellanspel och annat krångel efter vägen. Fullständigt uteslutande för dig, er, för mig, för oss... ger jag: ibland. allt."

Jag är lite osäker på ordet "krångel". Jag vet inte riktigt vad jag menar med det. Behöver världen verkligen se ordet frågar jag mig. Jag är en riktig krångelpelle. Men det behöver ni egentligen inte veta. Jag menar, vad spelar det för roll att jag krånglar? Huvudsaken måste ju vara slutprodukten och då spelar det mindre roll hur man tog sig dit.

Jaja, det får vara för nu.

Ska jag vara helt ärlig tror jag varken det gör till eller från att ändra underrubriken, men jag gör det ändå.

Handen är tom

I dag är det fet-tisdagen. Den infaller passande nog alltid en tisdag. Än så länge är handen tom. Jag har inte sett skymten av en enda semla. Kanske dyker det upp en senare.

Felkod från skrivaren

Jag skulle skriva ut ett papper helt normalt. Skrivaren började blinka och gav ifrån sig ett hiskligt oväsen. Sedan spottade den ur sig ett papper, men inte det jag hade velat.


Ut kom någon typ av felkod.

Jag har ingen aning om vad siffrorna och bokstäverna betyder, eller vad jag ska göra med dem.

"Jorden var ungefär lika stor som en tennisboll"

Jag läste precis ut Dan Rhodes 101 korta berättelser om kärlek.

Den här är rätt bra.

Och den här.

Bravader i ruset

Jag minns en utekväll. Vi var i Eskilstuna eftersom min kompis storasyster bor där.

Bravaderna avlöste varandra. Det kom en sista.

Min vän skulle beställa korv från grillen.

Han vingla fram till luckan.

- Ett stycke kokt stryk tack.

Korvgubben sa inget. Kanske hade han hört den förut. Men vi tyckte det var hemskt kul.

Jag vet, jag vet. Det var rätt larvigt. Men ibland är det skönt att få vara fjortis igen.

Nu när jag tänker tillbaka på situationen kan jag inte låta bli att dra på smilbanden.

Krönika - En kväll i Stockholms mest avslappnade bar

Klubb Springfield

Man kommer tidigt för att få sittplats, slår sig ner vid baren. Vinkar in en öl och möts av Maries breda leende. Jimmy nickar lätt medan han bläddrar bland skivorna för att fullborda sin del av spellistan. Man utbyter några artighetsfraser. Ger beröm för klubbens uppfinningsrika flyers, plockar åt sig kvällens samlarbild, droppar de senaste konserter man varit på innan ölen ägnas full uppmärksamhet.

Klientelet består av en trogen skara som är här månad in och månad ut. Därutöver en del annat löst folk. Dit räknas jag själv. Vi som gästar när det passar oss. Det är oklart hur vi hittade hit från första början. Har man inte alltid känt till stället? Stammisarna är naturligtvis redan samlade. Christian Kjellvander kunde titta in förut, oftast som gäst men även med gitarren i följe. Kanske skymtas han fortfarande då och då.

Än är det inte dags, men när kvällens band börjar blir det alltid knökfullt inne i tegelvalvet. Akustiken lämnar mycket att önska, ljudet studsar och kan ta vägen lite varstans. Men vad gör det när stämningen är på topp.

Marie och Jimmy varvar gamla countryrockklassiker med ett axplock ur det nya i den amerikanska skäggenren. Oundvikligen spelas en och annan låt av sorgsna män och kvinnor med gitarr. Det hör till. Ibland kan Marie inte låta bli att spela en svängigare poplåt, för byta svårmodet mot rent lyckorus. Det är uppskattat.

Man stelnar alltid lite extra när Son volts hyllning till självrenande roadtrips Windfall spelas. Glädje och en diffus saknad sprids ögonblickligen med inandningen. Ohjälpligt hämmat måste man sjunga med. Låta tanken vila vid saker som kunde ha varit och som har varit innan man fäktar bort grubbleriet för den här gången.

Bandet river igång. Restauranggästerna kan lugnt sitta kvar medan resten trängs mellan borden och runt portgången till valvet. Efter ett par tyngdpunktsbyten tappar några tålamodet och en ny runda beställs in. Ähh, det går ju lika bra att höra bandet från bardelen, tänker man. När bandet tystnar återupptas samtalssorlet i lokalen. Lite avslappnat snackar man med en sångare från ett truckerband och hänger bredvid en tv-spelsrecensent vid bardisken. På ett uteställe i Stockholm kan det knappast bli mer avspänt. Känslan av att kunna prata med vem som helst är verkligen sällsynt i stela städer som denna. Men här finns den, innött i väggarna.

Man hinner avnjuta en och annan klassiker därtill. Sedan börjar även Marie och Jimmy packa ihop. Man finner sig själv sidsteppande genom Gamla stans gränder, skönt salongsberusad, påväg hem eller någon annanstans, med vemodet i Kristoffer Åströms rader Just One More Drink And I Go Home ekande innanför pannloben. Men man kan inte tycka synd om sig själv, för om man behöver finns alltid en öppen bar någonstans efter vägen.

Påtvingad vila

Jag ligger helt utslagen av sjukdom. Tänker inte gå in mer i detalj än så. Klädhögen på golvet kan jag se på, men inget jag orkar göra något åt. Som det känns nu blir jag liggande en stund. Hur tråkigt det än må vara så måste jag vila.

Inledningen till den oavslutade reseskildringen om Färöarna och Island

Long distance callers make long distance calls

- Tourist office. How can I help you?, säger en kvinnlig röst på andra sidan luren.

- Have I reached Torshavn tourist office?, frågar jag med inrepeterad engelska.

- Yes.

- On the Faroe Islands?

- Yep.

- In the Atlantic Ocean?

- Ehh… as a matter of fact it’s located between North Atlantic Ocean and Norwegian Sea, but yes.

- That’s quite amazing.

- What?

- The fact that I’m talking to you. I’m calling from Sweden you know.

- Uhum…

- You’re in the middle of a large ocean and were talking over the phone. I hear you when you talk and you hear me when I talk. Isn’t that something?

- Maybe…what exactly can I help you with?

- Do you know if we’re communicating via satellite? Because of the ocean between us and all.

- Ehh… what?

- Or do you think there’s a big cable transferring our voices on the bottom of the ocean?

- I don’t know. I don´t have time… can I help you with something, booking accommodation or a tour maybe?

- Either way I think it’s really amazing that our technological achievements has taken us this far. We can speak although you’re isolated on an island in the middle of… you know, nowhere.

- (Tystnad)

- I think it’s extraordinary.

- …(Fortsatt tystnad)

- Well… I, I’m done then.

- No Booking?

- No. I’m alright. Thank you.

- Ehh… okey, bye then.

- Bye.

Medan Island har skrivit in sig i det populärkulturella medvetandet genom musikfenomenet Björk, vulkanutbrott och nybildade öar, sina varma källor, nattlivet i Reykjavik, landets usla ekonomi, har Färöarna förblivit en myt. Ett land folk har hört talas om, men ingen vet något om. Det förvirrade samtalet grundar sig likaså på mina egna svårigheter att greppa att platser som Färöarna verkligen existerar. Jag hade själv aldrig varit där, hade aldrig träffat någon därifrån, eller ens någon som känner någon som är därifrån. Enda beviset jag hade på att landet faktiskt var en existerande plats på jorden, var ett inslag i Sportspegel från mitten av nittiotalet om färöisk fotboll. Målvakten bar alltid röd toppluva i landskamperna. Under matcherna var det allt som skymtade bakom regn och dis - en röd toppluva som hämtade bollar ur eget mål.

Men det vaga minnet var allt jag hade att gå på innan telefonsamtalet. En synnerligen svag bevisförning i juryns ögon. Inte ens en sökning på Google kunde styrka den röda toppluvan. Och ni vet vad man säger i folkmun nuförtiden, finns det inte på nätet så finns det inte - överhuvudtaget. Så vad skulle jag göra. Jag hade inget val. Här behövdes empirisk fakta. Jag behövde se det lilla landet med egna ögon, stå på det med egna fötter, andas deras luft, äta deras mat, dricka deras öl. Åka dit helt enkelt.

Och för att ta sig dit, omvägen via Island. Varför göra det enkelt?


Klaksvik, Färöarna

-------------------------------------------------------------------------------------------------

Det är ungefär så här långt jag har kommit på reseskildringen. Lika bra att erkänna att den aldrig kommer bli klar. Dessutom börjar jag glömma bort saker som hände. Det känns verkligen synd, men vad ska man göra. Jag orkar helt enkelt inte ro projektet i hamn.

Vargtimmen

Klockan är tre. Jag är hos en vän. Vi har varit på fest och ska strax sova. Tankarna flödar på ett skönt sätt. Jag har skrivit ett sms och håller tummen över sendknappen utan att bestämma mig för att skicka eller ej. Egentligen spelar det ingen roll hur jag gör, världen är inte större än så. I alla fall inte vid den här tidpunkten på dygnet. Men så bestämmer jag mig, jag raderar meddelandet, sätter alarmet, lägger undan mobilen och borstar tänderna.

En stor hjälte

Ian Brown, Göta källare, Stockholm, 28 januari 2010, klockslaget är helt irrelevant. För vissa är detta en stor hjälte. Jag nämner inga namn och utelämnar alla ledtrådar.

Slutet gott, allting...

Ett banalt, men skönt perspektiv på tillvaron.

För tankspridda

Om man tänker så kan man bli medlem i de Tankspriddas Riksförbund. Jag är nog precis på gränsen att bli antagen.

Inget speciellt

Jag vill bara meddela att jag just nu inte gör något speciellt.

En lördag strax efter lunch

Jag stryker skjortan och dricker öl. Det blir roligare så.

Selectas tekniska support - öppen felanmälan (kåseri)

Jag råkar veta att en och annan ny läsare har hittat hit. Därför tänker jag då och då, när det passar helt enkelt, slänga in gamla inlägg i repris. Favoriter för er som missade allt tokeri i Time to kill - Time to spill. Jag har ju trots allt bloggat sedan 2006, med några uppehåll, så det finns ett litet arkiv att ta av.

Nedan alltså en favorit i repris och ytterligare ett kåseriexempel.

-----------------------------------------------------------------------------------------------

Selectas tekniska support - öppen felanmälan

Jag köper varor ur era maskiner som står utställda lite här och var. Främst dom i tunnelbanan och när jag gör det är jag oftast lite smålullig. Hittills har jag varenda gång ångrat köpet och velat nyttja svenska konsumentstadgad ångerrätt. Inom 14 dagar med obruten förpackning.

Första gången försökte jag slänga tillbaka haribopåsen i luckan och tänkte att jag skulle få tillbaka pengarna samma väg dom togs emot, men takluckan mot varorna stängdes när jag försökte. Två väktare kom och undrade vafan jag sysslade med och uppmanade mig att genast sluta med vad det än var. Naturligtvis slutade det med att jag själv åt upp godispåsen fast jag egentligen inte ville ha den.

Andra gången köpte jag en såndär sandwich och ångrade mig efteråt. Jag kom ihåg fadäsen från förra tillfället och försökte då en annan approach. Nämligen att sälja den till löst folk på perrongen. Jag fastställde ett rimligt pris, prutat och klart, men ingen var intresserad. Ni förstår säkert själva vem som fick äta upp mackan till sist.

För att inte det här scenariot ska upprepas gång på gång föreslår jag att ni (A) installerar en återtagsfunktion på varje maskin så att era kunder kan nyttja ångerrätten. Alternativt att ni placerar ut kundtjänstpersonal dygnet runt vid varje automat som kan handskas med dylika ärenden. Dessutom vet ni lika väl som alla andra att kunden alltid har rätt.

Om det inte går att installera en sådan funktion kan ni (B) i alla fall vara så vänliga att sända mig en lista med rekommenderat värde för vidareförsäljning av era varor på andrahandsmarknaden.

PS. Kaffet ni levererar i maskinen på mitt jobb smakar pyton, kan ni byta ut det mot alkoholfritt mousserande vin?

PPS. Bifogar (A) en bild på en Selectamaskin och (B) inskannad bild på min uppätna haribopåse.

Med vänlig hälsning
Magnus Palm


(A)


(B)

Dörrhandtaget som tankeproblem

Jag funderade över hur dörren skulle öppnas. Lite senare insåg jag att det var som vanligt.

Sex, nollsju

Siffrorna ser olika stora ut. Sjuan mindre än sexan. Underligt. Det måste vara en sån där optisk illusion.

Utspökad

Scenen utspelade sig på en camping i mitten av 80-talet. Jag hade utsatts för en humorcup av tanterna i släkten. Jag har inget som helst minne av händelsen. Det spelar mindre roll, jag har ju fotot kvar.

Brev till teknisk support

Fick det här underliga brevet i handen för ett tag sedan och bara måste delge er.

Minst sagt mycket som är oklart i det här. Kanske är det meningen som ett skämt, vem vet. Hoppas allt löste sig till sist.

Hög tid att tvätta

Jag har tvättstugan bokad fram till tio. Jag ränner upp och ner mellan tvättstugan och datorn.

Teven är igång. Det är den ofta även om jag inte har en aning om vad som visas nuförtiden. Jag kan till och med titta i riktning mot den utan att registrera vad jag ser. Mitt huvud är på annan plats. Jag vet inte var.

Det går inte att öppna dörren till tvättstugan efter halv elva. Jag missade det en gång och behövde boka första tiden dagen därpå för att få ut min tvätt. Typiskt mig.

Och alltid är det något.

Den här gången blandar jag två färgstarka tröjor med två vita t-shirts. Det är klantigt, riktigt slarvigt. Jag inser det. Däremot förstår jag inte hur enbart den ena t-shirten blev rosa?

Klockan... tjugotvå, tjugosju. Inte nu igen.