Beskedet som får en att tappa fotfästet

Vi var ett grabbgäng som tog ett par öl efter arbetsveckan. Skratten avlöste varandra. Folkvimlet växte och kvällen började kännas rätt typisk. Jag träffade en annan bekant och att vi kom överens om att träffas senare och gå vidare. Men kvällens utsikter förändrades markant i och med att en vän ringde.

Musiken dunkade i bakgrunden när jag svarade. Jag hörde orden ”jag” och ”cancer” i samma mening och förstod att det var allvarligt. Jag rusade till en avskild del av baren och slutförde samtalet.

Jag återvände omskakad. Jag hade precis fått reda på att en vän diagnostiserats med cancer.

Under telefonsamtalet tog jag in det som sades. Men var efteråt fullständigt nollställd. Förlamad. Jag tvingades stänga ute allt annat för ett ögonblick. Tanken att min vän har cancer cirkulerade därinne. Jag kunde inte förstå det, jag kunde inte förstå det alls.

Jag vaknade till av att någon i gänget la sin hand på min axel.

Vi samlades utanför innan vi sa adjö och jag började promenera hemåt.

Vingligt sneddade jag övergångsstället och följde Götgatan söderut. Ett otal sorglösa ansikten passerade när jag ringde våra gemensamma bekanta och berättade den fasansfulla nyheten. Jag hade gråten i halsen och kämpade för att hålla mig samman, men det brast flera gånger.

Jag minns att någon frågade mig om tunnelbana till Hökarängen. Jag svarade att han skulle gå hit eller dit. Jag vet inte om det blev rätt.

Jag klev in i lägenheten och satte mig i soffan. Allt som hänt i mitt liv den senaste tiden kändes plötsligt så ynkligt. Så generande löjligt i jämförelse.