Jag råkar veta att en och annan ny läsare har hittat hit. Därför tänker jag då och då, när det passar helt enkelt, slänga in gamla inlägg i repris. Favoriter för er som missade allt tokeri i Time to kill - Time to spill. Jag har ju trots allt bloggat sedan 2006, med några uppehåll, så det finns ett litet arkiv att ta av.
Nedan alltså en favorit i repris och ytterligare ett kåseriexempel.
-----------------------------------------------------------------------------------------------
Selectas tekniska support - öppen felanmälan
Jag köper varor ur era maskiner som står utställda lite här och var. Främst dom i tunnelbanan och när jag gör det är jag oftast lite smålullig. Hittills har jag varenda gång ångrat köpet och velat nyttja svenska konsumentstadgad ångerrätt. Inom 14 dagar med obruten förpackning.
Första gången försökte jag slänga tillbaka haribopåsen i luckan och tänkte att jag skulle få tillbaka pengarna samma väg dom togs emot, men takluckan mot varorna stängdes när jag försökte. Två väktare kom och undrade vafan jag sysslade med och uppmanade mig att genast sluta med vad det än var. Naturligtvis slutade det med att jag själv åt upp godispåsen fast jag egentligen inte ville ha den.
Andra gången köpte jag en såndär sandwich och ångrade mig efteråt. Jag kom ihåg fadäsen från förra tillfället och försökte då en annan approach. Nämligen att sälja den till löst folk på perrongen. Jag fastställde ett rimligt pris, prutat och klart, men ingen var intresserad. Ni förstår säkert själva vem som fick äta upp mackan till sist.
För att inte det här scenariot ska upprepas gång på gång föreslår jag att ni (A) installerar en återtagsfunktion på varje maskin så att era kunder kan nyttja ångerrätten. Alternativt att ni placerar ut kundtjänstpersonal dygnet runt vid varje automat som kan handskas med dylika ärenden. Dessutom vet ni lika väl som alla andra att kunden alltid har rätt.
Om det inte går att installera en sådan funktion kan ni (B) i alla fall vara så vänliga att sända mig en lista med rekommenderat värde för vidareförsäljning av era varor på andrahandsmarknaden.
PS. Kaffet ni levererar i maskinen på mitt jobb smakar pyton, kan ni byta ut det mot alkoholfritt mousserande vin?
PPS. Bifogar (A) en bild på en Selectamaskin och (B) inskannad bild på min uppätna haribopåse.
Med vänlig hälsning
Magnus Palm
(A)
(B)
Scenen utspelade sig på en camping i mitten av 80-talet. Jag hade utsatts för en humorcup av tanterna i släkten. Jag har inget som helst minne av händelsen. Det spelar mindre roll, jag har ju fotot kvar.
Fick det här underliga brevet i handen för ett tag sedan och bara måste delge er.
Minst sagt mycket som är oklart i det här. Kanske är det meningen som ett skämt, vem vet. Hoppas allt löste sig till sist.
Jag har tvättstugan bokad fram till tio. Jag ränner upp och ner mellan tvättstugan och datorn.
Teven är igång. Det är den ofta även om jag inte har en aning om vad som visas nuförtiden. Jag kan till och med titta i riktning mot den utan att registrera vad jag ser. Mitt huvud är på annan plats. Jag vet inte var.
Det går inte att öppna dörren till tvättstugan efter halv elva. Jag missade det en gång och behövde boka första tiden dagen därpå för att få ut min tvätt. Typiskt mig.
Och alltid är det något.
Den här gången blandar jag två färgstarka tröjor med två vita t-shirts. Det är klantigt, riktigt slarvigt. Jag inser det. Däremot förstår jag inte hur enbart den ena t-shirten blev rosa?
Klockan... tjugotvå, tjugosju. Inte nu igen.
Där satt jag, mitt ibland poängglada Nordirländska supportrar på blå linjen mot T-centralen. Sverige hade precis snuvats på segern efter ett sent kvitteringsmål.
Lokföraren hade noterat att majoriteten av resenärerna enbart var engelskspråkig och tog det vänliga beslutet att översatta stationsnamnen.
Västra skogen blev märkligt nog Western shoe och Stadshagen översattes till City hagen. Nordirländarna förstod naturligtvis inte komiken i det hela medan jag och en annan svensk fnissade gott för oss själva.
Men när vi kom till Fridhemsplan harklade sig lokföraren i högtalaren, gjorde ett halvdant försök innan han erkände sig besegrad.
- I don’t know what that is in English, sa han uppgivet.
Om man lånar hans Åsa-Nisseöversättning skulle det kunna bli Friedhomesplane eller något i den stilen tänker jag. Stationen därefter, Rådhuset, blev det något vingliga Rad house medan T-centralen faktiskt fick heta Central station.
Meningslösheten bubblade. Jag stod inte ut längre. Jag blundade och körde in handen i det okända, drog ut det första jag fick tag i. Det var danslektioner, en blandning av street och modern dans. Nybörjarkurs.
Visste att jag knappast skulle gå dit ensam. Jag ringde en vän och gick rakt på sak.
- Vad sägs om att börja dansa?, sa jag.
- Va?
- Ja, alltså inte pardans, utan individuellt.
- Är du full? Klockan är ju inte ens två.
- Nej, jag är spiknykter, tänkte bara att det kunde vara en annorlunda kul grej.
- Jaha... på så vis ja, men kanske det.
- Då säger vi det.
Ingen av oss har sagt ett ljud om saken sedan dess.
