En minut senare

Klockan slog 23:34. Jag hade fortfarande lika lite att skriva om som vid 23:33.

Ibland allt men ibland...

Jag.
Bloggen.
ibland. allt.

Men.
Ibland.

Inget.

Känslan av att ha glömt något

Den märkligaste känslan infinner sig när jag är påväg att lämna Stockholm. Fast jag har dubbel och trippelkollat väskan så känns det som om jag glömt något. Jag ska hem till mina föräldrar. Vad viktigt behöver man då?
Ombyte?
Tandborste?
Katten?

Jag har ingen katt.

Ingen har bett mig ta med något speciellt och det enda jag kan komma på som skulle betyda något om jag glömde är min brors födelsedagspresent. Och den håller jag hårt i handen.

Igen går jag igenom väskan. Allt finns där. Ändå blir jag inte kvitt känslan.

"Maybe I just need change, maybe I just need a new cologne"

I morgon: Noah and the whale på kägelbanan.

Det är i alla fall inget jag kommer missa.

Spökbild tagen med mobilkameran

En spökbild. Jag fann den i bildgalleriet på mobilen.

Jag har inget som helst minne av att den togs. Minns att jag hade mobilkameran framme vid ett tillfälle under dagen, men måste ha tagit bilden omedvetet.

Trots att det är svårt att se vad bilden föreställer är den lite läskig.

Jag tror jag tar bort den.

Beskedet som får en att tappa fotfästet

Vi var ett grabbgäng som tog ett par öl efter arbetsveckan. Skratten avlöste varandra. Folkvimlet växte och kvällen började kännas rätt typisk. Jag träffade en annan bekant och att vi kom överens om att träffas senare och gå vidare. Men kvällens utsikter förändrades markant i och med att en vän ringde.

Musiken dunkade i bakgrunden när jag svarade. Jag hörde orden ”jag” och ”cancer” i samma mening och förstod att det var allvarligt. Jag rusade till en avskild del av baren och slutförde samtalet.

Jag återvände omskakad. Jag hade precis fått reda på att en vän diagnostiserats med cancer.

Under telefonsamtalet tog jag in det som sades. Men var efteråt fullständigt nollställd. Förlamad. Jag tvingades stänga ute allt annat för ett ögonblick. Tanken att min vän har cancer cirkulerade därinne. Jag kunde inte förstå det, jag kunde inte förstå det alls.

Jag vaknade till av att någon i gänget la sin hand på min axel.

Vi samlades utanför innan vi sa adjö och jag började promenera hemåt.

Vingligt sneddade jag övergångsstället och följde Götgatan söderut. Ett otal sorglösa ansikten passerade när jag ringde våra gemensamma bekanta och berättade den fasansfulla nyheten. Jag hade gråten i halsen och kämpade för att hålla mig samman, men det brast flera gånger.

Jag minns att någon frågade mig om tunnelbana till Hökarängen. Jag svarade att han skulle gå hit eller dit. Jag vet inte om det blev rätt.

Jag klev in i lägenheten och satte mig i soffan. Allt som hänt i mitt liv den senaste tiden kändes plötsligt så ynkligt. Så generande löjligt i jämförelse.

För dem är du en bankomat

En klassisk mötesplats mellan två främlingar är tågresan. I filmens värld när tåget lämnar stationen är det bara att börja nedräkningen. Snart har en dam fått hjälp att lyfta upp väskan på hyllan, blickar utväxlas och samtalet rullar. Jag har svårt att se sådana möten äga rum numera. Kanske har det med teknikens intåg att göra. Halva vagnen är fullt upptagna med sina egna privata biovisningar eller sitter uppkopplade för att hinna igenom mailkorgen. Mötet mellan två främlingar blir då nästintill obefintligt.

För att inte tala om tunnelbanans respektlösa mobilpratare. De som håller flera fyror av morgontrötta öron mer eller mindre ofrivilligt sysselsatta. Eller ungdomarna med hörlurar och Ipoden i fickan. De tvingar inte bara på dig hela sitt musikbibliotek, utan fördärvar också dina trumhinnor med en volym för att väcka döda.

Sanningen är tyvärr den att de enda som tilltalar en antingen är fyllon, turister eller tiggare. Men egentligen stämmer inte ens det. De ser dig bara som en funktion. Turisten ser dig som en kompass, fyllot utnyttjar dig för att slippa undan sina tankar och tiggarna ser dig som du ser på en bankomat: fungerande eller ur funktion.

Inte nog med det. Längs perrongerna går det värsta exemplet. Tunnelbanepredikarna. Plakaten på magen är alltid lika obegripliga. De är inte där för att övertyga, de är inte ute efter ditt medlemskap eller ens en dialog. De tycker mest bara om att höra sin egen röst. De ser dig naturligtvis inte heller, de är där för att rösten ekar högre under jord.

Jag sneglar lite på grannen på platsen bredvid. Han ödslar inte ett ögonkast åt mitt håll. Nej nej, grannen läser sin gratistidning och spenderar resten av resan att stirra ut i intet. Däremot om jag råkar blänga lite för länge, får jag en arg blick tillbaka. En blick som undrar vilken kategori jag tillhör: fyllo, turist eller tiggare.

Prova själv. Det slår aldrig fel.

Övertygad läderallergiker

En bekant påstår sig vara läderallergiker. Varje gång han somnar med skorna på och vaknar upp så dagen efter - mår han uruselt.

Om inte det är läderallergi så vete gudarna vad det är.

Fyllekåseri och fumliga tankar

Fyllekåseri, barromantik och fumliga tankar karaktärisera den här bloggen ganska bra. Vi firar det med en passande bild.

Missade möjligheter

Jag slöt upp bredvid barlejonen på söderhaket. Beställde in en öl och härmade de trötta blickarna som följde fotbollen. En man som såg ut som den amerikanska rockjournalisten Chuck Klosterman började småprata med mig. Passande nog visade det sig att även mannen bredvid mig var journalist. Efter en försiktig inledning trappades samtalet upp. Vi hittade flera gemensamma intressen. Musik, fotboll, teknik, resande.

Mannen var uppenbart nyfiken på vad jag var för en. Jag nämnde lite blygsamt att jag skrev en del både på jobbet och på fritiden. Kanske nämnde jag bloggen, minns inte riktigt.

Han arbetade på en tidning, skrev krönikor och var chefredaktörens högra hand. Indirekt förmedlade han att tidningen knappast klarade sig utan honom. Han hade en stor del i ruljangsen. Han visste sitt värde.

Han sa att de behövde en skribent och tittade storögt på mig. Situationen gick blixtsnabbt från ganska allmän att bli tämligen direkt. Jag kände mig överrumplad. Plötsligt krävdes beslut.

Jag fumlade efter något att säga.

- Jo, jag är inte så duktig på att skriva journalistiskt och jag skriver ganska långsamt, svarade jag.

Dra mig baklänges ut på en åker. Bra sålt Magnus. Idiot.

Jag skriver som sagt. Det vet ni.
Jag skriver ganska bra till och med. Det vet ni kanske också.

Varför sa jag inte att jag är en skicklig skribent och att jag kunde skriva en provartikel?

Hur många chanser ska jag behöva och hur många fler får jag?

Det jävligaste med allt är att jag såg möjligheten, men brydde mig inte ens om att vinka den hejdå medan den passerade och försvann.

Jag gjorde som barn gör, blundade och hoppades på att spöket skulle vara borta när jag tittade igen.

Det var det ögonblicket, den möjligheten.

Nästa gång lovar jag mig själv att i alla fall vinka hejdå när ögonblicket passerar. När det nu blir.

Något någon tänkte för länge sen

Enastående logik. Men vägleder det oss något egentligen?

Ibland allt och konsten att överdriva

Emma från bloggen Konsten att överdriva som gästskribent i Ibland.allt skriver om mötet med Magnus grundaren av ibland.allt. (Rörigt? jo tack).

Jag hade bestämt möte med en av de få manliga bloggare som finns ute i cyberrymden. Vår mötesplats var aningen olustig, men ändå småcharmig på något sätt. Tunnelbanan.

Magnus, ägaren av bloggen ibland.allt hade bestämt att vi skulle mötas just här, och om man bara skulle scrolla igenom hans blogg lite fort förstår man varför. Det är ofta där han gör sina observationer, samt lägger in bilder tagna med en inte fullt så bra mobilkamera.

Jag står på tunnelbanan ensam i några ögonblick, och folk går in i mig ett antal gånger under den korta tiden. Jag börjar inse att det kanske inte var en bra plats att mötas på ändå. Men då ser jag honom komma vandrande på det smutsiga tunnelbanegolvet. Det är som om alla andra går i dubbel fart och i oskärpa, medan Magnus går i slowmotion och är skarpare än allt annat.

Jag skakar bort mitt dagdrömmande, en skada efter att ha sett för många romantiska komedier. Han går målmedvetet fram till mig och sträcker fram handen. Det är ett fast handslag, och jag hinner observera hans skäggstubb innan han föreslår att vi sätter oss på en ledig bänk. Han sträcker utan handen och säger gentlemannamässigt:

- Damerna först.

Jag klämmer fram ett tack, och sätter mig sedan ner och tar fram mitt lilla anteckningsblock och min lilla blyertspenna från Ikea, då jag slarvat bort den mycket flashigare pennan jag brukar använda.

Han ler mot mig vilket gör mig aningen stressad, så jag ställer den första frågan:

- Magnus. Hur kommer det sig egentligen att du började blogga? Det är väl känt att det inte är många killar som bloggar, menar jag.

Han ger mig en lustig min, som avslöjar att han har hört frågan innan. Men svarar ändå vänligt:

- Från början skrev jag för mig själv i ett anteckningsblock. Men jag insåg att jag alltid försökte skriva underhållande. Det blev lite bakvänt, jag menar varför skriva underhållande när jag var den enda som läste. Där någonstans kom jag på att i en blogg kan även andra läsa det jag skrivit. Sen ville jag bli känd också. Få samma status som Jesus hade räckt.

Jag antecknar lite snabbt samtidigt som jag ler och nickar. Jag känner mig orutinerad då det hinner bli en pinsam tystnad när han svarat klart på frågan och jag inte hunnit skriva ner allt. Efter tystnaden fortsätter jag att fråga, utan att fånga hans blick:

- Har du koll på hur många och vilka som läser din blogg? Går det att räkna fortfarande?

Han skrattar och får med mig i sitt skratt, tills jag inser att det inte anses okej att skratta åt sina egna skämt. Till sist svarar han:

- Min gamla ORD&BILD-blogg hade så få läsare att besöksräknaren fick sparken på grund av arbetsbrist. Nu är räknaren engagerad på ideell basis, det skulle inte fungera annars. Tydligen har räknaren numer en fast anställning hos Blondinbella och kör min blogg på nåder. Lite för gamla tiders skull. Jag är mycket tacksam för det.

Med rädsla för att den pinsamma tystnaden ska komma upp igen, skriver jag endast ner stödord då jag märker att han börjar bli klar med svaret. Jag fortsätter:

- Jag vet att många tröttnar på sin blogg efter ett tag. Nu har du haft ibland.allt i knappt ett år. Har du aldrig känt att du vill lägga ner den?

Magnus höjer rösten lite för att han inte ska bli överröstad av högtalarna från tunnelbanan:

- Varje dag. Det är ett himla gnäll om den inte får uppmärksamhet under en dag eller så. Du ser mig inte, du tycker inte om mig längre, du vänsterprasslar med en annan blogg, tjatar den. Fast bloggen vet att jag har ett heltidsjobb att sköta. Någon måste ju dra in kulorna i det här hushållet.

Efter tre frågor känner jag mig som en reporter från Veckorevyn, och känner att det inte kan bli värre än såhär. Därför slinker den här frågan ur mig:

- Har du någon musa? En flickvän/sambo? Eller katt?

Magnus ler och skruvar lite på sig, som jag kunde ha anat innan jag ställde frågan, och svarar:

- Jag var kattvakt en gång. Det var roligt, fast tidskrävande. Tänkte efter det att jag skulle skaffa katt, men jag köpte en iphone istället. Alltså katt nej, flickvän nej, sambo nej.

Efter den frågan känner jag mig både generad och oprofessionell. Därför bestämmer jag mig för att avsluta intervjun med en sista fråga:

- Kommer vi få se mer av dig än bara i bloggen framöver?

Magnus ler återigen, rättar till sin halsduk, sedan svarar han med glimten i ögat:

- Klart ni ska. Jag tänkte bli första människan på Jupiter. Jag har en plan som innefattar mig kapande en rymdsond med rätt destination. Om jag åker i år räknar jag med att vara framme år 2019. Det kommer bli hur stort som helst. Vänta ni bara.

Vi ställer oss upp, tar i hand, och för tredje gången under intervjun får vi ögonkontakt. Vi skulle gå åt varsitt håll och innan vi hunnit komma för långt ifrån varandra för att kunna höra varandras röster skriker han:

- Du, förresten! Snygg penna!

Mina damer och herrar, där har vi ibland.allt.

Skrivet av: Emma, från Konsten att överdriva.

Livsfilosofi och humor i en salig blandning

Jag förstår inte att jag har missat filmen I heart huckabees (2004). En existentiell komedi enligt omslaget. Jag såg den för första gången i veckan. Den handlar om Albert Markovski som har tappat greppet om tillvaron och söker sig till en existentiell detektivbyrå.

Han tror att tre tillsynes slumpmässiga möten med en lång afrikan har en större underliggande betydelse. Han vet inte på vilket sätt, men han vet att det är stort och att det måste redas ut innan han kan fortsätta sitt liv.

När Markovski stiger in på detektivbyrån blir han grundligt utfrågad om vad han egentligen är ute efter. Det blir ett snurrigt möte.

"Meaningful how?" frågar den kvinnliga detektiven.

"That's what I want you to find out" säger Markovski både förvirrad och övertygad på samma gång.

"About your life?" undrar detektiven menande.

"Yeah, about my life", säger Markovski och fortsätter. "And about the whole thing. About the universe, you know? The big one. I mean, should I keep doing what I'm doing? Is it hopeless?"

Detektiven har varit med förr, låter sig inte övertygas så lätt.

"Mr. Markovski, säger hon, "we see a lot of people in here... who claim they want to know the ultimate truth about reality. They want to peer under the surface at the big everything... but this can be a very painful process full of surprises. It can dismantle the world as you know it. That's Why most people prefer to remain on the surface of things. Maybe you should go home. Let sleeping dogs lie. Take it easy. What do you say?"

Men Markovski vidhåller varför han kom dit.

"I say don't give me the brush-off. Please. I want to know. This is big", säger han.

Detektiven börjar ge med sig.

"Have you ever transcended space and time?" frågar hon.

"Yes.... No.... Uh, time not space. Ehh, I don't know what you're talking about", svarar Markovski vimsigt.

Det är början på ett existentiellt äventyr. Livsfilosofi och humor i en salig blandning. En resa för att reda ut en inre oreda. En resa full av insikter. En resa om att acceptera livets villkor och sig själv. En resa om att man inte ska tänka för mycket, och vad man ska göra om man hamnar i tankesnurran ändå.

En alldeles genomskön resa.