Ta i hand

Vi skakade hand en lång stund. Först en gång, sedan en gång till innan han gick. Jag såg honom aldrig mer.

Mobilfoto från en vägg

Minns att jag tog bilden. Däremot minns jag inte exakt varför eller när. Men jag är glad att jag gjorde det. Det är en fin bild.

Fyllo fastnade mellan lyktstople och husvägg

På skrivkursen jag går fick vi till uppgift att skriva ett resereportage om Tensta. Av alla ställen i Stockholm så blev det Tensta. Vi hade en omröstning. Gamla stan och Östermalm röstades ner. Likaså mitt förslag Gärdet. Grannen Rinkeby föll bort sent, till förmån för just Tensta.

Jag har redan varit där två gånger, upptäckt kolgrillen, lurkat utanför den stängda konsthallen och suttit på torget, glott och antecknat om vartannat. Jag har suttit med männen och druckit kaffe, vi såg på när kvinnorna uträttade ärenden.

Jag har sett extrapris-annonser på köttbullar och dadlar.
Jag har sett grönsakshandlare och möbelförsäljare.
Jag har sett kindpussar och handslag.
Jag har sett folk i rörelse.
Jag har sett en levande stadsdel.

Jag har även googlat Tensta. Adam Tensta är tro det eller ej uppvuxen där. Jag fann även en humoristisk artikel.



Jag såg tråkigt nog inte det.

Kattvakt åt Ricke och Sally (repris)

Nu när jag inte har skrivit på några dagar förväntar ni er säkert ett längre inlägg. I stil med Eric Lindros rookiekort. Så brukar jag göra. Tyvärr blir det inte så den här gången. Ni får klara er med en gammal favorit i repris.

------------------------------------------------------------------------------------------------

Min sambo hade lämnat en kärleksfull lapp i köket. ”Gå ut med katterna!”

Jag läste lappen och plockade varorna ur matkassen. Jag åt en smörgås innan jag knäppte på Sally kopplet. Ricke gjorde motstånd, tråcklade, men till slut fick jag på selen.

Jag visade vägen till innergården. De hängde med.

Jag öppnade dörren. Sally for ut som ett spjut. Ricke var mer försiktig. Jag fick lov att putta ut honom, annars hade vi aldrig tagit oss ut.

Sally rände runt. Ville vara överallt, titta på allt, nosa på allt, hälsa på allt. Jag hade fullt sjå att styra. Jag följde med, stoppade linan då och då och släppte efter så hon fick springa.

”Gud, en sån fin katt”, sa folk om Sally i förbifarten.

”Ja”, sa jag.

Ricke däremot. Han verkade nöjd där han låg. Hälsade inte i onödan. Han la sig på en plats, sen låg han där. Tittade på något, jamade, tittade lite till, en sten eller något, jamade igen och låg kvar.

Jag blev lite orolig för Ricke. Försökte förklara för honom att jag tidigast skulle gå ut med dem imorgon igen. ”Lika bra att du försöker släppa loss nu”, sa jag, ”snart är du tillbaka i lägenheten och den kan du vid det här laget”. ”Mer disco än så här blir det inte”.

Han tittade på mig, sen tittade han ut i luften utan att röra sig.

Efter en stund puttade jag honom. ”Kom igen. Där borta är Sally”, sa jag, och pekade på henne där hon sprang längre bort på gårdsplanen och levde livet. Hon tog verkligen tillfället till akt. Fortsatte springa. Sprang och sprang utan hänsyn till vare sig Ricke eller mig.

Jag tittade på Ricke och sen bort mot Sally. Jag kände mig maktlös. Om Ricke var nöjd där han låg så fick han väl vara det. Jag kunde inte göra mer.

Sally verkade äntligen få nog. Jag tog in dem. De hade fått sitt roliga. Det var dags för mig att få mitt. Jag tog fram ett glas ur köksskåpet och blandade mig en Caipirinha.


Sally och Ricke

Gröna siffror, svart bakgrund

Digitalklockan som palindrom. Avbockat. Det var det. Då försöker vi igen. 1001, 1002, 1003...

Kortnummer

Han har kortnummer 5922. Jag ringer.

Barromantik i X-files

Fox Mulder sitter slokande med huvudet.

”I'd say this about exceeds your minimum daily requirement”, säger den blonda bartendern och häller upp en ny runda.

Mulder vinglar till på barstolen och vispar i sig hutten. Fumligt ställer han ner glaset och välter ur sina uppradade efterföljare.

“Gotta train for that kind of heavy lifting”, slänger bartendern ur sig. “Poopy day?” fortsätter hon.

Utan att säga något pekar Mulder på bardisken och slår ihop händerna.

”What do you do?”, halkar ur bartendern.

”What do I do”, upprepar Mulder förvånat och tömmer ett glas till.

”Uhu”, ljudar bartendern.

”I'm a key figure in an ongoing government charade”, säger Mulder, “the plot to conceal the truth about the existence of extra-terrestrials. It's a global conspiracy, actually, with key players from the highest levels of power and it reaches down to the lives of every man, woman, and child on this planet.”

Han flinar ansträngt och fortsätter. ”So of course no one believes me. I'm an annoyance to my superiors, a joke to my peers. They call me Spooky. Spooky Mulder whose sister was abducted by aliens when he was just a kid and who now chases after little green men with a badge and a gun shouting to the heavens or to anyone who will listen that the fix is in that the sky is falling and when it hits it's gonna be the shit-storm of aaaaaall time.”

Ett ögonblick av tystnad följer.

”Well”, säger bartendern och ställer undan flaskan.

Mulder tittar upp.

”I would say that about does it Spooky”, slutför bartendern sin mening.

“Does what?”, undrar Mulder.

“Looks like eighty-six is your lucky number“, förklarar bartendern.

Mulder reser sig och lägger en sedelbunt på bardisken. Innan han går mot toaletten får han tröstlöst fram. ”You know, one is the loneliest number.”


Fox Mulder, barscenen ur Fight The Future.

Evigt liv och tunga tankar

Man kan önska sig evigt liv utan veta vad man ska ta sig till en regnig söndagseftermiddag.

I dag är det söndag. Solen skiner. Det är inte lättare för det.

"Herregud, Gwen, jag var full."

När jag kommer hem. Precis innan jag somnar, läser jag.



Fylleprosans mästare, Charles Bukowski

Men sen då?

Fibes oh fibes, så hippt och rätt att det blir helt fel.

Energisk en vardag

Den kvällen jag känner mig låst och trött och fantasilös, vill naturligtvis gossedjuren leka kurragömma.

Tjugotvå, trettitre

Tidig sänggång, men hjärtat bultar som om det ville ut. Tankarna gör åttor därinne. Kanske blir det lättare att sova om jag går på toaletten igen.

Städa uteplatsen

Jag städade uteplatsen en eftermiddag, sopade bort skräp. Mest torra löv, smågrus, godispapper och cigarettfimpar som blåst in.

Den här gången hade även ett spelkort hittat in.

Jag tog en paus från städningen. Vände på kortet. Viss dramatik infann sig innan jag såg att det var klöver fyra.

Jag tittade upp och runt om. Det var en fin dag. Himlen var blå, molnen lätträknade, solen sken, grannen var ute med hunden.

Någonstans, tänkte jag, någonstans därute finns en kortlek som saknar klöver fyra.

You wrote me oh so many letters

Några bra ord att göra vad man vill med.

Sagt om tid

"Så länge ingen frågar mig vad tid är, så länge vet jag vad den är, men frågar man mig vad den är, då vet jag inte."

Jag känner igen mig i det. Uttalandet gäller även många andra komplicerade saker.

Eric Lindros rookiekort

Tåget rullade in på perrongen. Jag mottogs av mina föräldrars öppna famnar.

Jag hade återvänt till brukshålan för ett tillfälligt helgbesök. Egentligen utan anledning. Arbetet väntade som vanligt på måndag. Ingen vän som skrek efter uppmärksamhet. Ingen annalkande trettioårskris. Ingen stel släktmiddag eller födelsedag på lur. Ändå åkte jag dit.

Kanske ville jag bara träffa mina föräldrar.

Efter middagen som jag hade valt blev jag uttråkad och hamnade på vinden. Där, bland dammråttor och skuggestalter, i en kartong med gamla prylar grävde jag fram mina gamla hockeykort.

Jag mindes när ryktet gick att han eller han på andra sidan byn hade ett rookiekort som man kunde döda för. Ingen tid att förlora, man slängde sig på cykeln, en BMX eller bockstyre, skyndade genom det lilla samhället för att få till ett byte innan någon annan fick nys om klippet.

Man plingade på och gick in som om man känt varandra i åratal. Om de var i samma ålder kände man dem utan tvekan.

Förhandlingarna var utdragna, kunde lätt ta en hel eftermiddag. Om du får de två så tar jag den. Amen om vi gör så här då, jag slänger in den här också och du får den. Så höll man på fram till skymning. Sen cyklade man hem medan luften ännu var ljummen.

Lycklig för att man lyckats med klippet, eller om det inte gått vägen, lycklig bara för man satt på cykeln.

Nu när jag tar tåget hem efter helgen, har jag huvudet fullt av ambivalenta tankar. För att skingra dem, om än bara för en stund, öppnar jag mitt block och skriver om barndomens enkelhet. Om den stora glädjen i att byta hockeykort och cykla.

Nattbussen till helveteshålan

En sträcka som normalt ska ta 20 min tar dubbelt så lång tid. Tredubbelt så lång tid. Bussen stannar vid varenda mjölkpall. Folk är fulla, dryga och trycker oavbrutet på stoppknappen, men vill ändå hem. Precis så motsägelsefulla som vanliga fyllon. Jag vaknar till när vi stannar i hopplösheten. Några udda existenser hoppar av. Själv ska jag av i laglösheten. Vi är strax där.

When the morning taste like shite

Jag stappla ur sängen. Tog mig inte längre än soffan, trodde ett tag att jag fått svininfluensan. Sen kom jag på att jag bara är bakfull. Jag vet inte vad som är värst.

När kvinnorna upptäckte skor försvann feministerna spårlöst

Jag har en krönika att skriva. En seriös skrivuppgift. Det går åt pipan. Jag försöker börja med rubriken, men det blir kåseri av allting. Jamena hur låter den här till exempel: "När kvinnorna upptäckte skor försvann feministerna spårlöst". Knappast seriöst. Jag vet inte ens vad jag ville med den rubriken. Eller känn på "Det finns inga riktiga män i mediabranchen 2009". Bara hopplöst. Inget att bygga vidare på.