Missade möjligheter

Jag slöt upp bredvid barlejonen på söderhaket. Beställde in en öl och härmade de trötta blickarna som följde fotbollen. En man som såg ut som den amerikanska rockjournalisten Chuck Klosterman började småprata med mig. Passande nog visade det sig att även mannen bredvid mig var journalist. Efter en försiktig inledning trappades samtalet upp. Vi hittade flera gemensamma intressen. Musik, fotboll, teknik, resande.

Mannen var uppenbart nyfiken på vad jag var för en. Jag nämnde lite blygsamt att jag skrev en del både på jobbet och på fritiden. Kanske nämnde jag bloggen, minns inte riktigt.

Han arbetade på en tidning, skrev krönikor och var chefredaktörens högra hand. Indirekt förmedlade han att tidningen knappast klarade sig utan honom. Han hade en stor del i ruljangsen. Han visste sitt värde.

Han sa att de behövde en skribent och tittade storögt på mig. Situationen gick blixtsnabbt från ganska allmän att bli tämligen direkt. Jag kände mig överrumplad. Plötsligt krävdes beslut.

Jag fumlade efter något att säga.

- Jo, jag är inte så duktig på att skriva journalistiskt och jag skriver ganska långsamt, svarade jag.

Dra mig baklänges ut på en åker. Bra sålt Magnus. Idiot.

Jag skriver som sagt. Det vet ni.
Jag skriver ganska bra till och med. Det vet ni kanske också.

Varför sa jag inte att jag är en skicklig skribent och att jag kunde skriva en provartikel?

Hur många chanser ska jag behöva och hur många fler får jag?

Det jävligaste med allt är att jag såg möjligheten, men brydde mig inte ens om att vinka den hejdå medan den passerade och försvann.

Jag gjorde som barn gör, blundade och hoppades på att spöket skulle vara borta när jag tittade igen.

Det var det ögonblicket, den möjligheten.

Nästa gång lovar jag mig själv att i alla fall vinka hejdå när ögonblicket passerar. När det nu blir.