24 december, 2009

På självaste julafton finns det inte mycket annat att säga än god jul.

Ur balans i juletid

Jag är antingen tidig eller sen. Nu tidig. Det finns inget mellanting. Vet inte vad jag ska ta mig till, blir stående en stund. Men svänger in på vasagatan och Bishop Arms. Jag är helt ur balans, ett vrak. Kanske är jag påväg att bli sjuk. Kanske är jag utmattad. Kanske är det något annat. Jag vinkar in en öl och sätter mig i baren och väntar.

När den osynliga vedtraven hon staplat i hemlighet rasar

Ett mästerligt parti ur Marcus Birros Landet utanför.

Ännu en underlig natt

Jag vaknade med känslan av att någon annan befann sig i lägenheten. Utifrån hallen tyckte jag höra en dov röst. Fasan genomborrade mig. Jag försåg mig med Birros Landet utanför på pocket som tillhygge, men ändrade till Sture Dahlström som inbunden. Mycket försiktigt öppnade jag sovrumsdörren och kikade ut. Naturligtvis fanns ingen där. Jag la mig igen utan att få en blund till den natten.

Förändring

Ibland undrar jag för mig själv. Vad är det jag håller på med, tänker jag. Det går en stund, sedan fortsätter jag som förut.

Baronen

"Jag fann mig helt oväntat ligga på en kyrkogård mitt i en by! Hästen syntes inte till. Rätt som det var hörde jag honom gnägga ovanför mig. Jag tittade upp. Där hängde min snälla Brunte högst uppe i tornspiran!"

Baron Von Münchhausen, den enda.

Hämta paket

Igår fick jag ett SMS. ”Ditt paket finns nu att hämta på posten”. Jag gick dit och hämtade ut paketet. Det var redan betalt.

"Med skottsäker väst från Dolce Gabana"

Två popnördar möts

- Jag är påväg till King Island.

- Jaha, så roligt, har hört att det är rena Kingston nu.

- Det är sant, jag menar om samma sak händer på bortaplan hörs inte ett ljud.

- Just det. För det här har dom väntat på.

- Jo jag skulle tro det, så spring Ricco, spring Ricco.

Så många insikter

Jag vaknade en morgon och insåg att jag var 26 år gammal.

Det var två år sen.

"I’m living like an animal"

Ur serien Bored to death, andra avsnittet.

Jonathan möter sin ex- flickvän Suzanne på ett kafé.

- So how are you? frågar Suzanne.

- I’m in pain, svarar Jonathan.

- Jonathan!

- I need you. I miss you. I’m living like an animal. I have no toilet paper, no food, no toothpaste. I miss you.

- You miss me shopping for us. That’s great.

- No I miss more than that. I…I…, stammar Jonathan utan att slutföra meningen.

Stor humor.

En superman

När jag såg den här teckningen tänkte jag: Jag är ingen superman. Långt ifrån.

Stora och små känslor

Vissa känslor blir tusen gånger starkare med alkohol. Sanningen blir en planet, större än riktigt små vindruvor.

Om mornarna

Att under en timme vrida och vända av och an i sängen har blivit min morgonrutin på sistone. Som att jag väntar på att rätt mentalt läge ska infinna sig. Det är egentligen inget tvångsmässigt, utan ren lathet.

När?

Jag vill bara påminna om att tiden är nu. Alltid.

Tangentbordet i närbild

Jag stapplar in genom dörren. Jag bara måste skriva, men somnar med ansiktet över tangentbordet. Jag vaknar av att det piper. Sen somnar jag om.

Med tiden förändras allt

Siffrorna var väl gröna förut? Egendomligt.

Hörnet av en cirkel

Kåseri - Först kom brödrosten, sen mikron

(Definition av kåseri. Mitt exempel nedan).

Mamma bemödade sig i alla fall att öppna balkongdörren innan hon slängde ut brödrosten. Den var pappas. Sen var det mikrons tur. Den var också pappas.

Jag gömde mig halvt bakom gardinen och tittade på medan mor for mellan stora sovrummet och balkongen. Utan nåd - fram och tillbaka.
”Det svinet”, mumlade hon för sig själv.
Hon letade upp pappas 18-åriga dyrgrip från skotska högländerna, men tvekade. Nere på gårdsplanen såg jag min forna hjälte samla ihop sina grejer. Janssons var ute och rastade taxarna. De skyndade förbi krigszonen. Pappa vände sig om, hälsade. Men fick två näsor i vädret till svar. Han vände sig tillbaka mot mamma och knockades av sin gamla koffert.
”Aj somfan”, vrålade han och satte sig bakåt med ändan i gräset.
”Men älskling”, vädjade han uppgivet.

Mamma stängde dörren, drog mig till sig och föll i tårar.
”Kan vi inte prata om det här… gumman?”, trängde pappas röst in utifrån.
Jag hörde honom dona, tog mig loss och fram till fönstret. Han hade packat min trehjuling full och rullade vingligt ut genom grinden. Som en femåring på sin första åktur.
“Min”, sa jag och pekade.
Mamma såg ut, och for rödilsken ut genom ytterdörren. Jag försökte hänga med nerför trapphuset, men hamnade på efterkälken. Jag mötte henne vid grusstigen på tillbakavägen. I ena handen höll hon min trehjuling och i andra en trasig flaskhals.

Från och med den dagen såg mina ögon upp på en ny hjältefigur.

Minnet är bara kort

- Du hade ju tandläkartid idag, har du glömt det?, sa telefonrösten.

- Jaa jädrar… justja… ehh... jo men det var så att… att jag fick lov att göra en annan sak och så, svarade jag och förvirrade mest mig själv.

- Du vet väl att vi debiterar alla oavbokade besök. Fick du inte påminnelse-SMS igår?

- Påminnelse… ja… eller njea. Jag har bytt nummer.

- Jaså, men jag ringer ju på det numret.

- Det gör du ja, men alltså jag har nytt nummer. Ett nytt nummer som jag också använder.

- Visst, om du säger det. Hursomhelst, vill du ha en ny tid?

- Gärna det.

- Samma tid fast tisdag då?

- Ja, det går bra.

Ibland är man bara genomusel. Jaja, jag borstar tänderna i alla fall.

Mitt i natten

Väckarklockan ringde mitt i natten. Jag trodde först det var brandlarmet och for upp ur sängen. Men insåg sen vad det var som trumpetade.

”Jag förstår inte, jag trodde vi var vänner”, muttrade jag för mig själv. ”Varför gör du såhär mot mig? Väcker mig klockan två. Är du helt utan hyfs? Vem har uppfostrat dig?”

Jag stirrade på klockan, djupt och intensivt. Den hade inga svar, jag tog upp den och slet ut batterierna och gick och la mig igen.

Jag gillar inte den där klockan.

Fly från sig själv

”Nåt slags rekord är satt i att fly så långt bort från sig själv man kan.” Krunegård skrev det. Om att se självdestruktivitet i ett perspektiv. Önskar att jag kunde förstå innebörden av det fullt ut.

Vägar skiljs åt

Vi står på mitten av perrongen. Här skiljs våra vägar. Hon tar tunnelbanan söderut och jag norrut. Himlen vet att hennes tåg är sent.

När ångesten tar parterrgrepp

På jobbet, framförallt eftermiddagar när ångesten tagit ett stadigt grepp om en, brukar jag gå ut på terrassen och se ut över bakgårdens byggarbetsplats. Det är inte vackert, men det hjälper något.

Mitt första jag

Det här är jag. Det är verkligen jag.

Ljuskäglor och snö i mörkret

Något dåsig ställer jag mig längs vägkanten och ser ljuskäglorna vina förbi. Första snön rinner utmed kinden. Det är kolmörkt.

Vid broräcket

Vägen slingrar sig under gångbron. Jag ställer mig vid broräcket och ser så långt jag klarar. Jag ser inte långt. Jag ser inte långt alls.

Ta i hand

Vi skakade hand en lång stund. Först en gång, sedan en gång till innan han gick. Jag såg honom aldrig mer.

Mobilfoto från en vägg

Minns att jag tog bilden. Däremot minns jag inte exakt varför eller när. Men jag är glad att jag gjorde det. Det är en fin bild.

Fyllo fastnade mellan lyktstople och husvägg

På skrivkursen jag går fick vi till uppgift att skriva ett resereportage om Tensta. Av alla ställen i Stockholm så blev det Tensta. Vi hade en omröstning. Gamla stan och Östermalm röstades ner. Likaså mitt förslag Gärdet. Grannen Rinkeby föll bort sent, till förmån för just Tensta.

Jag har redan varit där två gånger, upptäckt kolgrillen, lurkat utanför den stängda konsthallen och suttit på torget, glott och antecknat om vartannat. Jag har suttit med männen och druckit kaffe, vi såg på när kvinnorna uträttade ärenden.

Jag har sett extrapris-annonser på köttbullar och dadlar.
Jag har sett grönsakshandlare och möbelförsäljare.
Jag har sett kindpussar och handslag.
Jag har sett folk i rörelse.
Jag har sett en levande stadsdel.

Jag har även googlat Tensta. Adam Tensta är tro det eller ej uppvuxen där. Jag fann även en humoristisk artikel.



Jag såg tråkigt nog inte det.

Kattvakt åt Ricke och Sally (repris)

Nu när jag inte har skrivit på några dagar förväntar ni er säkert ett längre inlägg. I stil med Eric Lindros rookiekort. Så brukar jag göra. Tyvärr blir det inte så den här gången. Ni får klara er med en gammal favorit i repris.

------------------------------------------------------------------------------------------------

Min sambo hade lämnat en kärleksfull lapp i köket. ”Gå ut med katterna!”

Jag läste lappen och plockade varorna ur matkassen. Jag åt en smörgås innan jag knäppte på Sally kopplet. Ricke gjorde motstånd, tråcklade, men till slut fick jag på selen.

Jag visade vägen till innergården. De hängde med.

Jag öppnade dörren. Sally for ut som ett spjut. Ricke var mer försiktig. Jag fick lov att putta ut honom, annars hade vi aldrig tagit oss ut.

Sally rände runt. Ville vara överallt, titta på allt, nosa på allt, hälsa på allt. Jag hade fullt sjå att styra. Jag följde med, stoppade linan då och då och släppte efter så hon fick springa.

”Gud, en sån fin katt”, sa folk om Sally i förbifarten.

”Ja”, sa jag.

Ricke däremot. Han verkade nöjd där han låg. Hälsade inte i onödan. Han la sig på en plats, sen låg han där. Tittade på något, jamade, tittade lite till, en sten eller något, jamade igen och låg kvar.

Jag blev lite orolig för Ricke. Försökte förklara för honom att jag tidigast skulle gå ut med dem imorgon igen. ”Lika bra att du försöker släppa loss nu”, sa jag, ”snart är du tillbaka i lägenheten och den kan du vid det här laget”. ”Mer disco än så här blir det inte”.

Han tittade på mig, sen tittade han ut i luften utan att röra sig.

Efter en stund puttade jag honom. ”Kom igen. Där borta är Sally”, sa jag, och pekade på henne där hon sprang längre bort på gårdsplanen och levde livet. Hon tog verkligen tillfället till akt. Fortsatte springa. Sprang och sprang utan hänsyn till vare sig Ricke eller mig.

Jag tittade på Ricke och sen bort mot Sally. Jag kände mig maktlös. Om Ricke var nöjd där han låg så fick han väl vara det. Jag kunde inte göra mer.

Sally verkade äntligen få nog. Jag tog in dem. De hade fått sitt roliga. Det var dags för mig att få mitt. Jag tog fram ett glas ur köksskåpet och blandade mig en Caipirinha.


Sally och Ricke

Gröna siffror, svart bakgrund

Digitalklockan som palindrom. Avbockat. Det var det. Då försöker vi igen. 1001, 1002, 1003...

Kortnummer

Han har kortnummer 5922. Jag ringer.

Barromantik i X-files

Fox Mulder sitter slokande med huvudet.

”I'd say this about exceeds your minimum daily requirement”, säger den blonda bartendern och häller upp en ny runda.

Mulder vinglar till på barstolen och vispar i sig hutten. Fumligt ställer han ner glaset och välter ur sina uppradade efterföljare.

“Gotta train for that kind of heavy lifting”, slänger bartendern ur sig. “Poopy day?” fortsätter hon.

Utan att säga något pekar Mulder på bardisken och slår ihop händerna.

”What do you do?”, halkar ur bartendern.

”What do I do”, upprepar Mulder förvånat och tömmer ett glas till.

”Uhu”, ljudar bartendern.

”I'm a key figure in an ongoing government charade”, säger Mulder, “the plot to conceal the truth about the existence of extra-terrestrials. It's a global conspiracy, actually, with key players from the highest levels of power and it reaches down to the lives of every man, woman, and child on this planet.”

Han flinar ansträngt och fortsätter. ”So of course no one believes me. I'm an annoyance to my superiors, a joke to my peers. They call me Spooky. Spooky Mulder whose sister was abducted by aliens when he was just a kid and who now chases after little green men with a badge and a gun shouting to the heavens or to anyone who will listen that the fix is in that the sky is falling and when it hits it's gonna be the shit-storm of aaaaaall time.”

Ett ögonblick av tystnad följer.

”Well”, säger bartendern och ställer undan flaskan.

Mulder tittar upp.

”I would say that about does it Spooky”, slutför bartendern sin mening.

“Does what?”, undrar Mulder.

“Looks like eighty-six is your lucky number“, förklarar bartendern.

Mulder reser sig och lägger en sedelbunt på bardisken. Innan han går mot toaletten får han tröstlöst fram. ”You know, one is the loneliest number.”


Fox Mulder, barscenen ur Fight The Future.

Evigt liv och tunga tankar

Man kan önska sig evigt liv utan veta vad man ska ta sig till en regnig söndagseftermiddag.

I dag är det söndag. Solen skiner. Det är inte lättare för det.

"Herregud, Gwen, jag var full."

När jag kommer hem. Precis innan jag somnar, läser jag.



Fylleprosans mästare, Charles Bukowski

Men sen då?

Fibes oh fibes, så hippt och rätt att det blir helt fel.

Energisk en vardag

Den kvällen jag känner mig låst och trött och fantasilös, vill naturligtvis gossedjuren leka kurragömma.

Tjugotvå, trettitre

Tidig sänggång, men hjärtat bultar som om det ville ut. Tankarna gör åttor därinne. Kanske blir det lättare att sova om jag går på toaletten igen.

Städa uteplatsen

Jag städade uteplatsen en eftermiddag, sopade bort skräp. Mest torra löv, smågrus, godispapper och cigarettfimpar som blåst in.

Den här gången hade även ett spelkort hittat in.

Jag tog en paus från städningen. Vände på kortet. Viss dramatik infann sig innan jag såg att det var klöver fyra.

Jag tittade upp och runt om. Det var en fin dag. Himlen var blå, molnen lätträknade, solen sken, grannen var ute med hunden.

Någonstans, tänkte jag, någonstans därute finns en kortlek som saknar klöver fyra.

You wrote me oh so many letters

Några bra ord att göra vad man vill med.

Sagt om tid

"Så länge ingen frågar mig vad tid är, så länge vet jag vad den är, men frågar man mig vad den är, då vet jag inte."

Jag känner igen mig i det. Uttalandet gäller även många andra komplicerade saker.

Eric Lindros rookiekort

Tåget rullade in på perrongen. Jag mottogs av mina föräldrars öppna famnar.

Jag hade återvänt till brukshålan för ett tillfälligt helgbesök. Egentligen utan anledning. Arbetet väntade som vanligt på måndag. Ingen vän som skrek efter uppmärksamhet. Ingen annalkande trettioårskris. Ingen stel släktmiddag eller födelsedag på lur. Ändå åkte jag dit.

Kanske ville jag bara träffa mina föräldrar.

Efter middagen som jag hade valt blev jag uttråkad och hamnade på vinden. Där, bland dammråttor och skuggestalter, i en kartong med gamla prylar grävde jag fram mina gamla hockeykort.

Jag mindes när ryktet gick att han eller han på andra sidan byn hade ett rookiekort som man kunde döda för. Ingen tid att förlora, man slängde sig på cykeln, en BMX eller bockstyre, skyndade genom det lilla samhället för att få till ett byte innan någon annan fick nys om klippet.

Man plingade på och gick in som om man känt varandra i åratal. Om de var i samma ålder kände man dem utan tvekan.

Förhandlingarna var utdragna, kunde lätt ta en hel eftermiddag. Om du får de två så tar jag den. Amen om vi gör så här då, jag slänger in den här också och du får den. Så höll man på fram till skymning. Sen cyklade man hem medan luften ännu var ljummen.

Lycklig för att man lyckats med klippet, eller om det inte gått vägen, lycklig bara för man satt på cykeln.

Nu när jag tar tåget hem efter helgen, har jag huvudet fullt av ambivalenta tankar. För att skingra dem, om än bara för en stund, öppnar jag mitt block och skriver om barndomens enkelhet. Om den stora glädjen i att byta hockeykort och cykla.

Nattbussen till helveteshålan

En sträcka som normalt ska ta 20 min tar dubbelt så lång tid. Tredubbelt så lång tid. Bussen stannar vid varenda mjölkpall. Folk är fulla, dryga och trycker oavbrutet på stoppknappen, men vill ändå hem. Precis så motsägelsefulla som vanliga fyllon. Jag vaknar till när vi stannar i hopplösheten. Några udda existenser hoppar av. Själv ska jag av i laglösheten. Vi är strax där.

When the morning taste like shite

Jag stappla ur sängen. Tog mig inte längre än soffan, trodde ett tag att jag fått svininfluensan. Sen kom jag på att jag bara är bakfull. Jag vet inte vad som är värst.

När kvinnorna upptäckte skor försvann feministerna spårlöst

Jag har en krönika att skriva. En seriös skrivuppgift. Det går åt pipan. Jag försöker börja med rubriken, men det blir kåseri av allting. Jamena hur låter den här till exempel: "När kvinnorna upptäckte skor försvann feministerna spårlöst". Knappast seriöst. Jag vet inte ens vad jag ville med den rubriken. Eller känn på "Det finns inga riktiga män i mediabranchen 2009". Bara hopplöst. Inget att bygga vidare på.

Jag sula iväg stöveln mot låtsaskalkonen

Fiskarn - en tribute

Viken speglades i morgonens få solstrimmor och lukten av koskit hängde härligt i luften. Jag nicka åt traktorn och Getängarn däri innan jag stega ner mot vattenbrynet. Längs vasskanten såg jag hur småmörten dansa undan gammelgäddans gap. Jag hade siktet inställt. Mord skriker veganerna på torgen, jag tänkte middag.

Jag kasta ut och linan spände genom luften. Jag veva in och insöp naturens tysta harmoni. Pluntan var med, insöp lite av den också.

Det högg till. Jag börja veva, trodde länge och väl att det var den gamle som ville leka, men upp till ytan kom Getängarns stöveljävel. Måsen hånskratta längre upp på land. Jag drog upp stöveln, en Tretorn, tänkte först hälla ur vatten och grus när dammvippan tjattra till igen. Jag såg upp, sula iväg stöveln mot låtsaskalkonen. Träff! Och harmonin kom tillbaka.



---------------------------------------------------------------------------------

Tillägnad buskisbloggen.

Visitkort

Ny blogg kräver ny marknadsföring. Visitkort med titel. Och ett att ge uppkäftiga.

Kan inte placera

Jag låg i mitt barndomsrum, hade släpat in den urgamla videoapparaten. En japansk konstruktion från tidigt åttiotal, den enda jag sett med tre meter sladd till fjärrkontrollen.

Jag tryckte på play, puffade upp kudden och bilden rullade.

Då kom den. Innan långfilmen.

Jag vet inte exakt vad. Om det var en kortfilm eller reklamintro för filmbolaget eller kanske tillhörde filmen.




Jag tryckte på rewind. Kollade på sekvensen igen, utan att kunna placera den.

Det spelar kanske mindre roll. Allt behöver inte placeras.

Namnbyte

En person kan byta namn utan att livet blir lättare. Detsamma gäller bloggar. Du kan byta titel men måste fortfarande tampas med innehållet.

Magnus laddar om med den nya bloggen ”ibland. allt”

Intervju med Magnus Palm grundaren till de klassiska men numer begravda bloggarna Time to kill – Time to spill och Ord/Bild – Universums första blogg. Här berättar han om sitt nya skrivprojekt ibland. allt.

Varför väljer du att avsluta dina två andra bloggar?
Att ha tre bloggar om nästan samma sak är dödsdömt. Så jag sammanfogade innehållet ur de två tidigare i en ny blogg under nytt namn. Blogg.se övergav jag av den anledningen att de saknar funktion för att MMS-blogga. Dessutom fokuserade portalen mer och mer på mode och försäljning. Bloggarna där verkar ha blivit någon typ av blocketannonser. Innehavarna stressäljer massa gammalt junk ur garderoben i en central bloggshop. I en sådan omgivning blir risken för hjärtinfarkt överhängande. Jag behövde ett miljöombyte.

En röd tråd genom dina texter är det existentiella skrivandet. Får vi se mer av det eller vad kommer att skilja det gamla från det nya?
Jag har höjt ribban stegvis, men försökt att hålla mig inom vissa gränser. I nya bloggen ska jag fortsätta på den uppslagna vägen. Varva kvantitativt mobilbloggande med längre texter, som krönikor och kåserier. Kanske försöka vidga spektrat något. I första hand har jag alltid försökt att underhålla läsaren, och i andra hand inspirera. Det ska jag absolut fortsätta med.

Att du är en skicklig skribent råder det inget tvivel om. Har du aldrig försökt sälja dina texter till tidningar?
Jag är alldeles för lat för att kontakta en tidning eller onlinemagasin att skriva för. Dessutom vet jag inte vad jag skulle kunna skriva om i en professionell miljö. När någon ger mig ett ämne har jag plötsligt väldigt lite att säga. I mina texter skriver jag rätt mycket utifrån mig själv, recenserar livet medan jag lever det skulle man kunna säga. Jag är ju knappast någon åsiktsmaskin, som tycker saker om alltmöjligt. Nej, jag observerar världen som ett konstant rullband av bilder, och kommer att göra det till sista andetaget. Det sättet att skriva på verkar göra sig bäst i bloggform. Har jag fel får redaktörerna därute gärna höra av sig.

Du verkar fundera över varför folk gör si eller så, varför du beter dig på ett sätt och varför världen ser ut som den gör. Är det i det du hämtar dina idéer?
Ja, jag antar det. Det och bra böcker. Skönlitteratur kan ha så mycket att berätta, kan försätta en i olika känslolägen som bara måste omvandlas till en egen text. Men också musik och bilder har den förmågan, och naturligtvis resandet. Själva transporten mellan punkt a och b är väldigt speciell för mig, liksom för många andra. Då tar man sig tid att samla ihop en hel drös tankar att bygga vidare på. Eller så sitter man bara där och beskriver omgivningen och det man tänker. Svårare än så behöver det inte vara.

Intervjuare: Angus Almén, vardagsfilosofi.se

Brutal ärlighet

Jag vågar knappt läsa vidare. Boken vill förändra min livssyn i grunden. Jag får kväljningar, jag vill fly. Säkerhetsbeteendet slår in, vill styra, kontrollera. Jag måste bara fortsätta läsa.

Sista

Första. Sista.