När?

Jag vill bara påminna om att tiden är nu. Alltid.

Tangentbordet i närbild

Jag stapplar in genom dörren. Jag bara måste skriva, men somnar med ansiktet över tangentbordet. Jag vaknar av att det piper. Sen somnar jag om.

Med tiden förändras allt

Siffrorna var väl gröna förut? Egendomligt.

Hörnet av en cirkel

Kåseri - Först kom brödrosten, sen mikron

(Definition av kåseri. Mitt exempel nedan).

Mamma bemödade sig i alla fall att öppna balkongdörren innan hon slängde ut brödrosten. Den var pappas. Sen var det mikrons tur. Den var också pappas.

Jag gömde mig halvt bakom gardinen och tittade på medan mor for mellan stora sovrummet och balkongen. Utan nåd - fram och tillbaka.
”Det svinet”, mumlade hon för sig själv.
Hon letade upp pappas 18-åriga dyrgrip från skotska högländerna, men tvekade. Nere på gårdsplanen såg jag min forna hjälte samla ihop sina grejer. Janssons var ute och rastade taxarna. De skyndade förbi krigszonen. Pappa vände sig om, hälsade. Men fick två näsor i vädret till svar. Han vände sig tillbaka mot mamma och knockades av sin gamla koffert.
”Aj somfan”, vrålade han och satte sig bakåt med ändan i gräset.
”Men älskling”, vädjade han uppgivet.

Mamma stängde dörren, drog mig till sig och föll i tårar.
”Kan vi inte prata om det här… gumman?”, trängde pappas röst in utifrån.
Jag hörde honom dona, tog mig loss och fram till fönstret. Han hade packat min trehjuling full och rullade vingligt ut genom grinden. Som en femåring på sin första åktur.
“Min”, sa jag och pekade.
Mamma såg ut, och for rödilsken ut genom ytterdörren. Jag försökte hänga med nerför trapphuset, men hamnade på efterkälken. Jag mötte henne vid grusstigen på tillbakavägen. I ena handen höll hon min trehjuling och i andra en trasig flaskhals.

Från och med den dagen såg mina ögon upp på en ny hjältefigur.

Minnet är bara kort

- Du hade ju tandläkartid idag, har du glömt det?, sa telefonrösten.

- Jaa jädrar… justja… ehh... jo men det var så att… att jag fick lov att göra en annan sak och så, svarade jag och förvirrade mest mig själv.

- Du vet väl att vi debiterar alla oavbokade besök. Fick du inte påminnelse-SMS igår?

- Påminnelse… ja… eller njea. Jag har bytt nummer.

- Jaså, men jag ringer ju på det numret.

- Det gör du ja, men alltså jag har nytt nummer. Ett nytt nummer som jag också använder.

- Visst, om du säger det. Hursomhelst, vill du ha en ny tid?

- Gärna det.

- Samma tid fast tisdag då?

- Ja, det går bra.

Ibland är man bara genomusel. Jaja, jag borstar tänderna i alla fall.

Mitt i natten

Väckarklockan ringde mitt i natten. Jag trodde först det var brandlarmet och for upp ur sängen. Men insåg sen vad det var som trumpetade.

”Jag förstår inte, jag trodde vi var vänner”, muttrade jag för mig själv. ”Varför gör du såhär mot mig? Väcker mig klockan två. Är du helt utan hyfs? Vem har uppfostrat dig?”

Jag stirrade på klockan, djupt och intensivt. Den hade inga svar, jag tog upp den och slet ut batterierna och gick och la mig igen.

Jag gillar inte den där klockan.

Fly från sig själv

”Nåt slags rekord är satt i att fly så långt bort från sig själv man kan.” Krunegård skrev det. Om att se självdestruktivitet i ett perspektiv. Önskar att jag kunde förstå innebörden av det fullt ut.

Vägar skiljs åt

Vi står på mitten av perrongen. Här skiljs våra vägar. Hon tar tunnelbanan söderut och jag norrut. Himlen vet att hennes tåg är sent.

När ångesten tar parterrgrepp

På jobbet, framförallt eftermiddagar när ångesten tagit ett stadigt grepp om en, brukar jag gå ut på terrassen och se ut över bakgårdens byggarbetsplats. Det är inte vackert, men det hjälper något.

Mitt första jag

Det här är jag. Det är verkligen jag.

Ljuskäglor och snö i mörkret

Något dåsig ställer jag mig längs vägkanten och ser ljuskäglorna vina förbi. Första snön rinner utmed kinden. Det är kolmörkt.

Vid broräcket

Vägen slingrar sig under gångbron. Jag ställer mig vid broräcket och ser så långt jag klarar. Jag ser inte långt. Jag ser inte långt alls.