Ibland allt och konsten att överdriva

Emma från bloggen Konsten att överdriva som gästskribent i Ibland.allt skriver om mötet med Magnus grundaren av ibland.allt. (Rörigt? jo tack).

Jag hade bestämt möte med en av de få manliga bloggare som finns ute i cyberrymden. Vår mötesplats var aningen olustig, men ändå småcharmig på något sätt. Tunnelbanan.

Magnus, ägaren av bloggen ibland.allt hade bestämt att vi skulle mötas just här, och om man bara skulle scrolla igenom hans blogg lite fort förstår man varför. Det är ofta där han gör sina observationer, samt lägger in bilder tagna med en inte fullt så bra mobilkamera.

Jag står på tunnelbanan ensam i några ögonblick, och folk går in i mig ett antal gånger under den korta tiden. Jag börjar inse att det kanske inte var en bra plats att mötas på ändå. Men då ser jag honom komma vandrande på det smutsiga tunnelbanegolvet. Det är som om alla andra går i dubbel fart och i oskärpa, medan Magnus går i slowmotion och är skarpare än allt annat.

Jag skakar bort mitt dagdrömmande, en skada efter att ha sett för många romantiska komedier. Han går målmedvetet fram till mig och sträcker fram handen. Det är ett fast handslag, och jag hinner observera hans skäggstubb innan han föreslår att vi sätter oss på en ledig bänk. Han sträcker utan handen och säger gentlemannamässigt:

- Damerna först.

Jag klämmer fram ett tack, och sätter mig sedan ner och tar fram mitt lilla anteckningsblock och min lilla blyertspenna från Ikea, då jag slarvat bort den mycket flashigare pennan jag brukar använda.

Han ler mot mig vilket gör mig aningen stressad, så jag ställer den första frågan:

- Magnus. Hur kommer det sig egentligen att du började blogga? Det är väl känt att det inte är många killar som bloggar, menar jag.

Han ger mig en lustig min, som avslöjar att han har hört frågan innan. Men svarar ändå vänligt:

- Från början skrev jag för mig själv i ett anteckningsblock. Men jag insåg att jag alltid försökte skriva underhållande. Det blev lite bakvänt, jag menar varför skriva underhållande när jag var den enda som läste. Där någonstans kom jag på att i en blogg kan även andra läsa det jag skrivit. Sen ville jag bli känd också. Få samma status som Jesus hade räckt.

Jag antecknar lite snabbt samtidigt som jag ler och nickar. Jag känner mig orutinerad då det hinner bli en pinsam tystnad när han svarat klart på frågan och jag inte hunnit skriva ner allt. Efter tystnaden fortsätter jag att fråga, utan att fånga hans blick:

- Har du koll på hur många och vilka som läser din blogg? Går det att räkna fortfarande?

Han skrattar och får med mig i sitt skratt, tills jag inser att det inte anses okej att skratta åt sina egna skämt. Till sist svarar han:

- Min gamla ORD&BILD-blogg hade så få läsare att besöksräknaren fick sparken på grund av arbetsbrist. Nu är räknaren engagerad på ideell basis, det skulle inte fungera annars. Tydligen har räknaren numer en fast anställning hos Blondinbella och kör min blogg på nåder. Lite för gamla tiders skull. Jag är mycket tacksam för det.

Med rädsla för att den pinsamma tystnaden ska komma upp igen, skriver jag endast ner stödord då jag märker att han börjar bli klar med svaret. Jag fortsätter:

- Jag vet att många tröttnar på sin blogg efter ett tag. Nu har du haft ibland.allt i knappt ett år. Har du aldrig känt att du vill lägga ner den?

Magnus höjer rösten lite för att han inte ska bli överröstad av högtalarna från tunnelbanan:

- Varje dag. Det är ett himla gnäll om den inte får uppmärksamhet under en dag eller så. Du ser mig inte, du tycker inte om mig längre, du vänsterprasslar med en annan blogg, tjatar den. Fast bloggen vet att jag har ett heltidsjobb att sköta. Någon måste ju dra in kulorna i det här hushållet.

Efter tre frågor känner jag mig som en reporter från Veckorevyn, och känner att det inte kan bli värre än såhär. Därför slinker den här frågan ur mig:

- Har du någon musa? En flickvän/sambo? Eller katt?

Magnus ler och skruvar lite på sig, som jag kunde ha anat innan jag ställde frågan, och svarar:

- Jag var kattvakt en gång. Det var roligt, fast tidskrävande. Tänkte efter det att jag skulle skaffa katt, men jag köpte en iphone istället. Alltså katt nej, flickvän nej, sambo nej.

Efter den frågan känner jag mig både generad och oprofessionell. Därför bestämmer jag mig för att avsluta intervjun med en sista fråga:

- Kommer vi få se mer av dig än bara i bloggen framöver?

Magnus ler återigen, rättar till sin halsduk, sedan svarar han med glimten i ögat:

- Klart ni ska. Jag tänkte bli första människan på Jupiter. Jag har en plan som innefattar mig kapande en rymdsond med rätt destination. Om jag åker i år räknar jag med att vara framme år 2019. Det kommer bli hur stort som helst. Vänta ni bara.

Vi ställer oss upp, tar i hand, och för tredje gången under intervjun får vi ögonkontakt. Vi skulle gå åt varsitt håll och innan vi hunnit komma för långt ifrån varandra för att kunna höra varandras röster skriker han:

- Du, förresten! Snygg penna!

Mina damer och herrar, där har vi ibland.allt.

Skrivet av: Emma, från Konsten att överdriva.