Om jag som artonåring hade träffat en nittonårig Hanna Hellquist

(Karlstad Zoologiska - Hanna Hellquist)

Jag gillar Hanna. Jag tycker hon är en fena. Jag har skyltat med det tidigare och tänker skylta med det igen. Det är ingen hemlighet.

Nu har jag äntligen läst hennes bok. Efter mycket om och men fick jag den till slut. Karlstad Zoologiska.

Under några dagar blev boken min kvällslektyr. När jag hade krupit ned under täcket, gosat in, tog jag upp boken, läste en eller ett par episoder.

I fem, sex kvällar blev det en godnattsaga för mig. Jag var fem år igen. Funderade inte så mycket på innehållet, utan tog in värmen, tryggheten som orden var inlindade i. Och när det var dags att släcka, somnade jag med ett sött, brett leende. Alldeles varm inombords.

Det spelar ingen roll att Hanna skriver att hon stampade ihjäl olydiga undulater eller att hennes far mejade ned en vilsen rävunge med hagelbrakaren eller att oskyldiga råttungar matades till boaormar, när det bor en så entydig kärlek mellan raderna.

Men sagoskimret försvinner när Hanna blir äldre. När det blir tal om avsugningar och tonårskåthet.

Fast då blir det intressant på ett annat sätt. Jag fortsätter att mysa med i Hannas förrädiskt enkla prosa, lever mig in i hennes första steg mot vuxenlivet. Sedan lägger jag ifrån mig boken en stund och tänker tillbaka på de egna taffliga försöken att förstå den här världen. De är många, långa och sorgligt utdragna.

Jag funderar på hur det skulle ha varit om en artonårig Magnus hade träffat en nittonårig Hanna. Jag undrar vad vi skulle talat om, hur vi skulle ha sett på varandra och vad vi skulle ha gjort.

Jag kommer inte fram till någonting, men gillar tanken. Det hade definitivt varit en saga värd att berätta.

Jag tar upp boken igen, läser en episod till innan jag släcker lampan, och låter sagodrömmarna inta mig.