"Peka finger åt en tant"

Aktion nr. 101: Peka finger åt en tant.



Detta är alltså inte mitt påfund. Utan via undergroundtidningen Det Grymma Svärdet fann jag konstnärs- och aktivistgruppens hemsida. De kallar sig:



I agendan kan man läsa:

Kanslibyrån är mot den nuvarande ordningen.
Kanslibyrån är mot det som betraktas som normalt.
Kanslibyrån är mot alla invanda konventioner.
Kanslibyrån står utanför lagen.
Kanslibyrån förespråkar irrationalitet och trots.
Kanslibyrån är inte praktisk, lönsam eller effektiv.
Kanslibyrån verkar i det vardagliga.

Fler exempel på sköna aktioner:

Aktion nr. 35: Gör en ambivalent affischeringskampanj.




Aktion nr. 25: Manifestation mot allt.



Jag bara måste bli medlem!

Källa: http://kanslibyran.se

Inte kylskåpspoesi men...

Jag läser på kaffemaskinens display: "Tag koppen", "Välj dryck". Det är inget annat än brutalt genomträngande kontorspoesi.

Det ständigt återkommande bekymret med underrubriker

Så var det dags igen. Dags att ändra underrubriken i bloggen. För sjuttioelfte gången. Eller det blir första gången i den här bloggen. Men i Time to kill – Time to spill känns det som att jag aldrig blev nöjd. Som att jag ändrade underrubriken oftare än jag faktiskt skrev riktiga inlägg.

Underrubriken ser ut som följer:

"För oss som tycker att livet är ett ord vi inte behärskar. Vi letar febrilt efter ordboken, men fan, vi hittar den ju aldrig. Det är för oss jag skriver. I underhållande krönikor, kåserier och kortprosa, för dig, er, för mig, för oss... ger jag: ibland. allt."

Vilken ordbok dillar jag om egentligen?

Det duger inte.
Det känns inte rätt.
Den textraden åker ut.

Först tänkte jag ändra till:

"Kåseri dagdriveri och krångel för döende vilsna döende veka stolta och sköna, för dig, er, för mig, för oss... ger jag: ibland. allt."

Men det är tvärsnott från Bukowskis diktsamling. Jag har i princip bara bytt ut ordet "Dikter" mot "Kåseri". Det funkar inte. Så lätt kommer jag inte undan. Dessutom bommas poängen.

Nej, jag byter istället till:

"Kåseri, dagdriveri, små (men enormt betydande) mellanspel och annat krångel efter vägen. Fullständigt uteslutande för dig, er, för mig, för oss... ger jag: ibland. allt."

Jag är lite osäker på ordet "krångel". Jag vet inte riktigt vad jag menar med det. Behöver världen verkligen se ordet frågar jag mig. Jag är en riktig krångelpelle. Men det behöver ni egentligen inte veta. Jag menar, vad spelar det för roll att jag krånglar? Huvudsaken måste ju vara slutprodukten och då spelar det mindre roll hur man tog sig dit.

Jaja, det får vara för nu.

Ska jag vara helt ärlig tror jag varken det gör till eller från att ändra underrubriken, men jag gör det ändå.

Handen är tom

I dag är det fet-tisdagen. Den infaller passande nog alltid en tisdag. Än så länge är handen tom. Jag har inte sett skymten av en enda semla. Kanske dyker det upp en senare.

Felkod från skrivaren

Jag skulle skriva ut ett papper helt normalt. Skrivaren började blinka och gav ifrån sig ett hiskligt oväsen. Sedan spottade den ur sig ett papper, men inte det jag hade velat.


Ut kom någon typ av felkod.

Jag har ingen aning om vad siffrorna och bokstäverna betyder, eller vad jag ska göra med dem.

"Jorden var ungefär lika stor som en tennisboll"

Jag läste precis ut Dan Rhodes 101 korta berättelser om kärlek.

Den här är rätt bra.

Och den här.

Bravader i ruset

Jag minns en utekväll. Vi var i Eskilstuna eftersom min kompis storasyster bor där.

Bravaderna avlöste varandra. Det kom en sista.

Min vän skulle beställa korv från grillen.

Han vingla fram till luckan.

- Ett stycke kokt stryk tack.

Korvgubben sa inget. Kanske hade han hört den förut. Men vi tyckte det var hemskt kul.

Jag vet, jag vet. Det var rätt larvigt. Men ibland är det skönt att få vara fjortis igen.

Nu när jag tänker tillbaka på situationen kan jag inte låta bli att dra på smilbanden.

Krönika - En kväll i Stockholms mest avslappnade bar

Klubb Springfield

Man kommer tidigt för att få sittplats, slår sig ner vid baren. Vinkar in en öl och möts av Maries breda leende. Jimmy nickar lätt medan han bläddrar bland skivorna för att fullborda sin del av spellistan. Man utbyter några artighetsfraser. Ger beröm för klubbens uppfinningsrika flyers, plockar åt sig kvällens samlarbild, droppar de senaste konserter man varit på innan ölen ägnas full uppmärksamhet.

Klientelet består av en trogen skara som är här månad in och månad ut. Därutöver en del annat löst folk. Dit räknas jag själv. Vi som gästar när det passar oss. Det är oklart hur vi hittade hit från första början. Har man inte alltid känt till stället? Stammisarna är naturligtvis redan samlade. Christian Kjellvander kunde titta in förut, oftast som gäst men även med gitarren i följe. Kanske skymtas han fortfarande då och då.

Än är det inte dags, men när kvällens band börjar blir det alltid knökfullt inne i tegelvalvet. Akustiken lämnar mycket att önska, ljudet studsar och kan ta vägen lite varstans. Men vad gör det när stämningen är på topp.

Marie och Jimmy varvar gamla countryrockklassiker med ett axplock ur det nya i den amerikanska skäggenren. Oundvikligen spelas en och annan låt av sorgsna män och kvinnor med gitarr. Det hör till. Ibland kan Marie inte låta bli att spela en svängigare poplåt, för byta svårmodet mot rent lyckorus. Det är uppskattat.

Man stelnar alltid lite extra när Son volts hyllning till självrenande roadtrips Windfall spelas. Glädje och en diffus saknad sprids ögonblickligen med inandningen. Ohjälpligt hämmat måste man sjunga med. Låta tanken vila vid saker som kunde ha varit och som har varit innan man fäktar bort grubbleriet för den här gången.

Bandet river igång. Restauranggästerna kan lugnt sitta kvar medan resten trängs mellan borden och runt portgången till valvet. Efter ett par tyngdpunktsbyten tappar några tålamodet och en ny runda beställs in. Ähh, det går ju lika bra att höra bandet från bardelen, tänker man. När bandet tystnar återupptas samtalssorlet i lokalen. Lite avslappnat snackar man med en sångare från ett truckerband och hänger bredvid en tv-spelsrecensent vid bardisken. På ett uteställe i Stockholm kan det knappast bli mer avspänt. Känslan av att kunna prata med vem som helst är verkligen sällsynt i stela städer som denna. Men här finns den, innött i väggarna.

Man hinner avnjuta en och annan klassiker därtill. Sedan börjar även Marie och Jimmy packa ihop. Man finner sig själv sidsteppande genom Gamla stans gränder, skönt salongsberusad, påväg hem eller någon annanstans, med vemodet i Kristoffer Åströms rader Just One More Drink And I Go Home ekande innanför pannloben. Men man kan inte tycka synd om sig själv, för om man behöver finns alltid en öppen bar någonstans efter vägen.

Påtvingad vila

Jag ligger helt utslagen av sjukdom. Tänker inte gå in mer i detalj än så. Klädhögen på golvet kan jag se på, men inget jag orkar göra något åt. Som det känns nu blir jag liggande en stund. Hur tråkigt det än må vara så måste jag vila.

Inledningen till den oavslutade reseskildringen om Färöarna och Island

Long distance callers make long distance calls

- Tourist office. How can I help you?, säger en kvinnlig röst på andra sidan luren.

- Have I reached Torshavn tourist office?, frågar jag med inrepeterad engelska.

- Yes.

- On the Faroe Islands?

- Yep.

- In the Atlantic Ocean?

- Ehh… as a matter of fact it’s located between North Atlantic Ocean and Norwegian Sea, but yes.

- That’s quite amazing.

- What?

- The fact that I’m talking to you. I’m calling from Sweden you know.

- Uhum…

- You’re in the middle of a large ocean and were talking over the phone. I hear you when you talk and you hear me when I talk. Isn’t that something?

- Maybe…what exactly can I help you with?

- Do you know if we’re communicating via satellite? Because of the ocean between us and all.

- Ehh… what?

- Or do you think there’s a big cable transferring our voices on the bottom of the ocean?

- I don’t know. I don´t have time… can I help you with something, booking accommodation or a tour maybe?

- Either way I think it’s really amazing that our technological achievements has taken us this far. We can speak although you’re isolated on an island in the middle of… you know, nowhere.

- (Tystnad)

- I think it’s extraordinary.

- …(Fortsatt tystnad)

- Well… I, I’m done then.

- No Booking?

- No. I’m alright. Thank you.

- Ehh… okey, bye then.

- Bye.

Medan Island har skrivit in sig i det populärkulturella medvetandet genom musikfenomenet Björk, vulkanutbrott och nybildade öar, sina varma källor, nattlivet i Reykjavik, landets usla ekonomi, har Färöarna förblivit en myt. Ett land folk har hört talas om, men ingen vet något om. Det förvirrade samtalet grundar sig likaså på mina egna svårigheter att greppa att platser som Färöarna verkligen existerar. Jag hade själv aldrig varit där, hade aldrig träffat någon därifrån, eller ens någon som känner någon som är därifrån. Enda beviset jag hade på att landet faktiskt var en existerande plats på jorden, var ett inslag i Sportspegel från mitten av nittiotalet om färöisk fotboll. Målvakten bar alltid röd toppluva i landskamperna. Under matcherna var det allt som skymtade bakom regn och dis - en röd toppluva som hämtade bollar ur eget mål.

Men det vaga minnet var allt jag hade att gå på innan telefonsamtalet. En synnerligen svag bevisförning i juryns ögon. Inte ens en sökning på Google kunde styrka den röda toppluvan. Och ni vet vad man säger i folkmun nuförtiden, finns det inte på nätet så finns det inte - överhuvudtaget. Så vad skulle jag göra. Jag hade inget val. Här behövdes empirisk fakta. Jag behövde se det lilla landet med egna ögon, stå på det med egna fötter, andas deras luft, äta deras mat, dricka deras öl. Åka dit helt enkelt.

Och för att ta sig dit, omvägen via Island. Varför göra det enkelt?


Klaksvik, Färöarna

-------------------------------------------------------------------------------------------------

Det är ungefär så här långt jag har kommit på reseskildringen. Lika bra att erkänna att den aldrig kommer bli klar. Dessutom börjar jag glömma bort saker som hände. Det känns verkligen synd, men vad ska man göra. Jag orkar helt enkelt inte ro projektet i hamn.