Bloggar för att hindra en säker död

För några år sedan, under min studietid, bloggade jag om cykelsträckan till universitetet. Efter vägen minns jag den långa backen, uthuset, bron över järnvägsspåret och partiet av trädgårdslotter. Jag minns min skraltiga svarta herrcykel utan växlar, jag minns raksträckan sista biten.

Jag minns att jag ställde ifrån mig cykeln, låste den vid alla andra cyklar i stället. Jag minns att jag kunde ta av mig cykelhjälmen, titta upp mot de höga vita husen. Ni vet de som syns milsvida. Jag minns att jag betraktade dem upp och ner, som om jag aldrig sett högre hus förut, fast jag troligen hade sett både det ena och det andra.

Jag tänker på det nu. Jag tänker tillbaka på ett sådant tillfälle. När jag stod där. Jag minns inte exakt vilken gång, eller exakt när, minnen flyter så lätt ihop. Men jag minns att jag stod där framför de vita byggnaderna. Kanske funderade jag över i vilken byggnad den filosofiska expeditionen låg. Kanske var det en fin vårdag. Kanske hade jag min gamla tygpåse i handen. Vem vet.



Men när jag tänker tillbaka på alltsammans kan jag inte hjälpa att tänka att det var där någonstans det började. Att det var där någonstans jag bestämde mig att kanalisera alla överblivna grubblerier i en blogg.

Det var där någonstans jag bestämde mig att även små tankar har en plats här i världen. Att även hitta en plats åt den mest menlösa tanken. Att de inte är att förkasta bara för att de är diffusa, halta eller till en början ter sig fullständigt hopplösa. Att man faktiskt inte måste tvinga ned dem i akademins teorimallar. Att man inte måste vrida och vända på dem tills livsgnistan lämnat dem. Att man inte behöver analysera ihjäl eller pröva dugligheten i dem utifrån texter av Platon, Immanuel Kant, Roland Barthes, Ferdinand de Saussure och allt var gubbarna heter.

Att man faktiskt kan släppa ut dem i världen ändå, låta dem gro, låta dem testa sina vingar, låta dem cykla fritt med eller utan stödhjul, eller vadhelst som passar dem.

Kanske var det just därför jag började blogga och fortsatte. Kanske är det så, att jag bloggar för att rädda de allra ynkligaste tankarna från en säker död.

I så fall är det en hemskt fin tanke.