En minut senare

Klockan slog 23:34. Jag hade fortfarande lika lite att skriva om som vid 23:33.

Ibland allt men ibland...

Jag.
Bloggen.
ibland. allt.

Men.
Ibland.

Inget.

Känslan av att ha glömt något

Den märkligaste känslan infinner sig när jag är påväg att lämna Stockholm. Fast jag har dubbel och trippelkollat väskan så känns det som om jag glömt något. Jag ska hem till mina föräldrar. Vad viktigt behöver man då?
Ombyte?
Tandborste?
Katten?

Jag har ingen katt.

Ingen har bett mig ta med något speciellt och det enda jag kan komma på som skulle betyda något om jag glömde är min brors födelsedagspresent. Och den håller jag hårt i handen.

Igen går jag igenom väskan. Allt finns där. Ändå blir jag inte kvitt känslan.

"Maybe I just need change, maybe I just need a new cologne"

I morgon: Noah and the whale på kägelbanan.

Det är i alla fall inget jag kommer missa.

Spökbild tagen med mobilkameran

En spökbild. Jag fann den i bildgalleriet på mobilen.

Jag har inget som helst minne av att den togs. Minns att jag hade mobilkameran framme vid ett tillfälle under dagen, men måste ha tagit bilden omedvetet.

Trots att det är svårt att se vad bilden föreställer är den lite läskig.

Jag tror jag tar bort den.

Beskedet som får en att tappa fotfästet

Vi var ett grabbgäng som tog ett par öl efter arbetsveckan. Skratten avlöste varandra. Folkvimlet växte och kvällen började kännas rätt typisk. Jag träffade en annan bekant och att vi kom överens om att träffas senare och gå vidare. Men kvällens utsikter förändrades markant i och med att en vän ringde.

Musiken dunkade i bakgrunden när jag svarade. Jag hörde orden ”jag” och ”cancer” i samma mening och förstod att det var allvarligt. Jag rusade till en avskild del av baren och slutförde samtalet.

Jag återvände omskakad. Jag hade precis fått reda på att en vän diagnostiserats med cancer.

Under telefonsamtalet tog jag in det som sades. Men var efteråt fullständigt nollställd. Förlamad. Jag tvingades stänga ute allt annat för ett ögonblick. Tanken att min vän har cancer cirkulerade därinne. Jag kunde inte förstå det, jag kunde inte förstå det alls.

Jag vaknade till av att någon i gänget la sin hand på min axel.

Vi samlades utanför innan vi sa adjö och jag började promenera hemåt.

Vingligt sneddade jag övergångsstället och följde Götgatan söderut. Ett otal sorglösa ansikten passerade när jag ringde våra gemensamma bekanta och berättade den fasansfulla nyheten. Jag hade gråten i halsen och kämpade för att hålla mig samman, men det brast flera gånger.

Jag minns att någon frågade mig om tunnelbana till Hökarängen. Jag svarade att han skulle gå hit eller dit. Jag vet inte om det blev rätt.

Jag klev in i lägenheten och satte mig i soffan. Allt som hänt i mitt liv den senaste tiden kändes plötsligt så ynkligt. Så generande löjligt i jämförelse.

För dem är du en bankomat

En klassisk mötesplats mellan två främlingar är tågresan. I filmens värld när tåget lämnar stationen är det bara att börja nedräkningen. Snart har en dam fått hjälp att lyfta upp väskan på hyllan, blickar utväxlas och samtalet rullar. Jag har svårt att se sådana möten äga rum numera. Kanske har det med teknikens intåg att göra. Halva vagnen är fullt upptagna med sina egna privata biovisningar eller sitter uppkopplade för att hinna igenom mailkorgen. Mötet mellan två främlingar blir då nästintill obefintligt.

För att inte tala om tunnelbanans respektlösa mobilpratare. De som håller flera fyror av morgontrötta öron mer eller mindre ofrivilligt sysselsatta. Eller ungdomarna med hörlurar och Ipoden i fickan. De tvingar inte bara på dig hela sitt musikbibliotek, utan fördärvar också dina trumhinnor med en volym för att väcka döda.

Sanningen är tyvärr den att de enda som tilltalar en antingen är fyllon, turister eller tiggare. Men egentligen stämmer inte ens det. De ser dig bara som en funktion. Turisten ser dig som en kompass, fyllot utnyttjar dig för att slippa undan sina tankar och tiggarna ser dig som du ser på en bankomat: fungerande eller ur funktion.

Inte nog med det. Längs perrongerna går det värsta exemplet. Tunnelbanepredikarna. Plakaten på magen är alltid lika obegripliga. De är inte där för att övertyga, de är inte ute efter ditt medlemskap eller ens en dialog. De tycker mest bara om att höra sin egen röst. De ser dig naturligtvis inte heller, de är där för att rösten ekar högre under jord.

Jag sneglar lite på grannen på platsen bredvid. Han ödslar inte ett ögonkast åt mitt håll. Nej nej, grannen läser sin gratistidning och spenderar resten av resan att stirra ut i intet. Däremot om jag råkar blänga lite för länge, får jag en arg blick tillbaka. En blick som undrar vilken kategori jag tillhör: fyllo, turist eller tiggare.

Prova själv. Det slår aldrig fel.