Ibland allt och konsten att överdriva

Emma från bloggen Konsten att överdriva som gästskribent i Ibland.allt skriver om mötet med Magnus grundaren av ibland.allt. (Rörigt? jo tack).

Jag hade bestämt möte med en av de få manliga bloggare som finns ute i cyberrymden. Vår mötesplats var aningen olustig, men ändå småcharmig på något sätt. Tunnelbanan.

Magnus, ägaren av bloggen ibland.allt hade bestämt att vi skulle mötas just här, och om man bara skulle scrolla igenom hans blogg lite fort förstår man varför. Det är ofta där han gör sina observationer, samt lägger in bilder tagna med en inte fullt så bra mobilkamera.

Jag står på tunnelbanan ensam i några ögonblick, och folk går in i mig ett antal gånger under den korta tiden. Jag börjar inse att det kanske inte var en bra plats att mötas på ändå. Men då ser jag honom komma vandrande på det smutsiga tunnelbanegolvet. Det är som om alla andra går i dubbel fart och i oskärpa, medan Magnus går i slowmotion och är skarpare än allt annat.

Jag skakar bort mitt dagdrömmande, en skada efter att ha sett för många romantiska komedier. Han går målmedvetet fram till mig och sträcker fram handen. Det är ett fast handslag, och jag hinner observera hans skäggstubb innan han föreslår att vi sätter oss på en ledig bänk. Han sträcker utan handen och säger gentlemannamässigt:

- Damerna först.

Jag klämmer fram ett tack, och sätter mig sedan ner och tar fram mitt lilla anteckningsblock och min lilla blyertspenna från Ikea, då jag slarvat bort den mycket flashigare pennan jag brukar använda.

Han ler mot mig vilket gör mig aningen stressad, så jag ställer den första frågan:

- Magnus. Hur kommer det sig egentligen att du började blogga? Det är väl känt att det inte är många killar som bloggar, menar jag.

Han ger mig en lustig min, som avslöjar att han har hört frågan innan. Men svarar ändå vänligt:

- Från början skrev jag för mig själv i ett anteckningsblock. Men jag insåg att jag alltid försökte skriva underhållande. Det blev lite bakvänt, jag menar varför skriva underhållande när jag var den enda som läste. Där någonstans kom jag på att i en blogg kan även andra läsa det jag skrivit. Sen ville jag bli känd också. Få samma status som Jesus hade räckt.

Jag antecknar lite snabbt samtidigt som jag ler och nickar. Jag känner mig orutinerad då det hinner bli en pinsam tystnad när han svarat klart på frågan och jag inte hunnit skriva ner allt. Efter tystnaden fortsätter jag att fråga, utan att fånga hans blick:

- Har du koll på hur många och vilka som läser din blogg? Går det att räkna fortfarande?

Han skrattar och får med mig i sitt skratt, tills jag inser att det inte anses okej att skratta åt sina egna skämt. Till sist svarar han:

- Min gamla ORD&BILD-blogg hade så få läsare att besöksräknaren fick sparken på grund av arbetsbrist. Nu är räknaren engagerad på ideell basis, det skulle inte fungera annars. Tydligen har räknaren numer en fast anställning hos Blondinbella och kör min blogg på nåder. Lite för gamla tiders skull. Jag är mycket tacksam för det.

Med rädsla för att den pinsamma tystnaden ska komma upp igen, skriver jag endast ner stödord då jag märker att han börjar bli klar med svaret. Jag fortsätter:

- Jag vet att många tröttnar på sin blogg efter ett tag. Nu har du haft ibland.allt i knappt ett år. Har du aldrig känt att du vill lägga ner den?

Magnus höjer rösten lite för att han inte ska bli överröstad av högtalarna från tunnelbanan:

- Varje dag. Det är ett himla gnäll om den inte får uppmärksamhet under en dag eller så. Du ser mig inte, du tycker inte om mig längre, du vänsterprasslar med en annan blogg, tjatar den. Fast bloggen vet att jag har ett heltidsjobb att sköta. Någon måste ju dra in kulorna i det här hushållet.

Efter tre frågor känner jag mig som en reporter från Veckorevyn, och känner att det inte kan bli värre än såhär. Därför slinker den här frågan ur mig:

- Har du någon musa? En flickvän/sambo? Eller katt?

Magnus ler och skruvar lite på sig, som jag kunde ha anat innan jag ställde frågan, och svarar:

- Jag var kattvakt en gång. Det var roligt, fast tidskrävande. Tänkte efter det att jag skulle skaffa katt, men jag köpte en iphone istället. Alltså katt nej, flickvän nej, sambo nej.

Efter den frågan känner jag mig både generad och oprofessionell. Därför bestämmer jag mig för att avsluta intervjun med en sista fråga:

- Kommer vi få se mer av dig än bara i bloggen framöver?

Magnus ler återigen, rättar till sin halsduk, sedan svarar han med glimten i ögat:

- Klart ni ska. Jag tänkte bli första människan på Jupiter. Jag har en plan som innefattar mig kapande en rymdsond med rätt destination. Om jag åker i år räknar jag med att vara framme år 2019. Det kommer bli hur stort som helst. Vänta ni bara.

Vi ställer oss upp, tar i hand, och för tredje gången under intervjun får vi ögonkontakt. Vi skulle gå åt varsitt håll och innan vi hunnit komma för långt ifrån varandra för att kunna höra varandras röster skriker han:

- Du, förresten! Snygg penna!

Mina damer och herrar, där har vi ibland.allt.

Skrivet av: Emma, från Konsten att överdriva.

Stort intellektuellt möte

Jag vaknade mitt i natten av ett oljud.

Min hjärna åkte karusell. Upp var ned, ned var upp. Det tog några sekunder för mig att inse vem jag var, var jag var och att det faktiskt var telefonen som förde oväsendet.

Jag fumlade fram telefonen och svarade.

Samtalet blev ett intellektuellt möte av rang, ett utbyte mellan två gränslösa storheter i sina absoluta kunskapsessen.

Jag minns speciellt den sista meningen.

- Jag tror jag måste spy.

Manlighetsgränsen är alltid en halv centimeter bort

Jag stegade in på polisens passutlämning. Tog en kölapp, nummer 45 och satte mig och väntade.

När det blev min tur gick jag fram till luckan. Lämnade in mitt gamla pass till förnyelse.

- Alltså jag är ju egentligen 185 cm lång, sa jag.

Polisen betraktade mig upp och ned.

- Jaha?

- Men på mitt gamla pass står det 184. Kan du korrigera det till det nya?

- Är det baserat på något annat än en villrådig önskan? undrade polisen.

- Jag har för mig att jag sist jag mättes var 184,5. Det är inte så att min manlighet hänger på en halv centimeter. Men om den går att ändra min längd så vore jag nöjd.

- Det säger du.

Polisen suckade och började fippla med ett mätinstrument. Han såg inte speciellt munter ut.

- Ja, det verkar som du har rätt. Du är ganska exakt 184,5, mumlade han.

- Se där. Visst avrundar man det uppåt?

- Det stämmer. Jag ändrar väl det då.

- Tack, sa jag.

Sedan gick jag därifrån med ett förnyat självförtroende på sisådär en halv centimeter.

(Kåseri) Mjölk var inte mjölk

Det skulle installeras en ny kaffeautomat på jobbet. En morgon stod den nya automaten i fikarummet. Den bara stod där färdig att anslutas, som om den kommit med storken (jag har i tidigare inlägg nämnt kaffeleverantören tillräckligt många gånger för att bli sponsrad, så jag hoppar över det den här gången).

Hursomhelst var förväntningarna höga, eller ja… "det är i alla fall bättre än det gamla blasket", resonerade de flesta. Själv hade jag sedan de tog bort Zoegas-kaffet från finansvåningen börjat finna mig i diskvattnet vi hade serverats ur den gamla automaten. Men förändringens timme var slagen.

Det dröjde till nästa dag innan den nya automaten kopplades in. Halva kontorsvåningen samlades när installatören klev in. Förväntningarna höjdes ett snäpp när installatören nämnde att den mal kaffebönorna direkt.

- Wow, häpnades vi i kör.

Under fikarasten bekantade jag mig med den nya automaten. Noterade att "Caffee latte" inte längre stavades med två "e" i digitaldisplayen. Leverantören måste ha läst mina gamla blogginlägg om saken och korrigerat stavfelet, konstaterade jag stolt.


(Displayen på den gamla automaten)

Sedan lade jag märke till att mjölk konstigt nog numer namngavs "Vitt" i menyvalet. På den gamla kaffeautomaten kunde man dricka kaffet med mjölk eller skummad mjölk. Genom att kvickt googla saken hittade jag en anmälan mot leverantören för vilseledande marknadsföring. Egentligen var det inte mjölk, eller ens mjölkpulver som rann ut ur maskinen. Det man benämnde som mjölk var i själva verket gräddersättningsmedel, en blandning av glykossirap, härdat fett och mjölkprotein. Skrämmande slaggprodukter och unkna tillsatser. Ett lömskt knep.

Enligt EUs regler är mjölk, tro det eller ej, ingenting annat än 100 procent mjölk. Anmälan ledde således till att leverantören behövde ändra menytexten på samtliga automater. Så tillkom den nya benämningen "Vitt".

Det lär ha varit ett hästjobb för leverantören att byta ut alla utplacerade automater, men en seger för rättvisan. Rätt ska vara rätt. Speciellt i det här fallet, annars kunde Glykossirap- allergiker ha farit illa och så vidare.

Samtidigt kunde jag inte glädjas fullt ut åt rättvisans seger. För jag hade själv vunnit en egen seger. Det faktum att min lilla blogg legat till grund för en förändring därute lade skugga över allt annat. Att någonting jag skrivit lett till en förbättring i världen kändes storartat.

Jag funderade på det en stund. Tanken gjorde mig alldeles varm inombords.

Som det verkade hade jag totalt missbedömt genomslagskraften i att blogga.

Inledningen till den oavslutade reseskildringen om Färöarna och Island

Long distance callers make long distance calls

- Tourist office. How can I help you?, säger en kvinnlig röst på andra sidan luren.

- Have I reached Torshavn tourist office?, frågar jag med inrepeterad engelska.

- Yes.

- On the Faroe Islands?

- Yep.

- In the Atlantic Ocean?

- Ehh… as a matter of fact it’s located between North Atlantic Ocean and Norwegian Sea, but yes.

- That’s quite amazing.

- What?

- The fact that I’m talking to you. I’m calling from Sweden you know.

- Uhum…

- You’re in the middle of a large ocean and were talking over the phone. I hear you when you talk and you hear me when I talk. Isn’t that something?

- Maybe…what exactly can I help you with?

- Do you know if we’re communicating via satellite? Because of the ocean between us and all.

- Ehh… what?

- Or do you think there’s a big cable transferring our voices on the bottom of the ocean?

- I don’t know. I don´t have time… can I help you with something, booking accommodation or a tour maybe?

- Either way I think it’s really amazing that our technological achievements has taken us this far. We can speak although you’re isolated on an island in the middle of… you know, nowhere.

- (Tystnad)

- I think it’s extraordinary.

- …(Fortsatt tystnad)

- Well… I, I’m done then.

- No Booking?

- No. I’m alright. Thank you.

- Ehh… okey, bye then.

- Bye.

Medan Island har skrivit in sig i det populärkulturella medvetandet genom musikfenomenet Björk, vulkanutbrott och nybildade öar, sina varma källor, nattlivet i Reykjavik, landets usla ekonomi, har Färöarna förblivit en myt. Ett land folk har hört talas om, men ingen vet något om. Det förvirrade samtalet grundar sig likaså på mina egna svårigheter att greppa att platser som Färöarna verkligen existerar. Jag hade själv aldrig varit där, hade aldrig träffat någon därifrån, eller ens någon som känner någon som är därifrån. Enda beviset jag hade på att landet faktiskt var en existerande plats på jorden, var ett inslag i Sportspegel från mitten av nittiotalet om färöisk fotboll. Målvakten bar alltid röd toppluva i landskamperna. Under matcherna var det allt som skymtade bakom regn och dis - en röd toppluva som hämtade bollar ur eget mål.

Men det vaga minnet var allt jag hade att gå på innan telefonsamtalet. En synnerligen svag bevisförning i juryns ögon. Inte ens en sökning på Google kunde styrka den röda toppluvan. Och ni vet vad man säger i folkmun nuförtiden, finns det inte på nätet så finns det inte - överhuvudtaget. Så vad skulle jag göra. Jag hade inget val. Här behövdes empirisk fakta. Jag behövde se det lilla landet med egna ögon, stå på det med egna fötter, andas deras luft, äta deras mat, dricka deras öl. Åka dit helt enkelt.

Och för att ta sig dit, omvägen via Island. Varför göra det enkelt?


Klaksvik, Färöarna

-------------------------------------------------------------------------------------------------

Det är ungefär så här långt jag har kommit på reseskildringen. Lika bra att erkänna att den aldrig kommer bli klar. Dessutom börjar jag glömma bort saker som hände. Det känns verkligen synd, men vad ska man göra. Jag orkar helt enkelt inte ro projektet i hamn.

Selectas tekniska support - öppen felanmälan (kåseri)

Jag råkar veta att en och annan ny läsare har hittat hit. Därför tänker jag då och då, när det passar helt enkelt, slänga in gamla inlägg i repris. Favoriter för er som missade allt tokeri i Time to kill - Time to spill. Jag har ju trots allt bloggat sedan 2006, med några uppehåll, så det finns ett litet arkiv att ta av.

Nedan alltså en favorit i repris och ytterligare ett kåseriexempel.

-----------------------------------------------------------------------------------------------

Selectas tekniska support - öppen felanmälan

Jag köper varor ur era maskiner som står utställda lite här och var. Främst dom i tunnelbanan och när jag gör det är jag oftast lite smålullig. Hittills har jag varenda gång ångrat köpet och velat nyttja svenska konsumentstadgad ångerrätt. Inom 14 dagar med obruten förpackning.

Första gången försökte jag slänga tillbaka haribopåsen i luckan och tänkte att jag skulle få tillbaka pengarna samma väg dom togs emot, men takluckan mot varorna stängdes när jag försökte. Två väktare kom och undrade vafan jag sysslade med och uppmanade mig att genast sluta med vad det än var. Naturligtvis slutade det med att jag själv åt upp godispåsen fast jag egentligen inte ville ha den.

Andra gången köpte jag en såndär sandwich och ångrade mig efteråt. Jag kom ihåg fadäsen från förra tillfället och försökte då en annan approach. Nämligen att sälja den till löst folk på perrongen. Jag fastställde ett rimligt pris, prutat och klart, men ingen var intresserad. Ni förstår säkert själva vem som fick äta upp mackan till sist.

För att inte det här scenariot ska upprepas gång på gång föreslår jag att ni (A) installerar en återtagsfunktion på varje maskin så att era kunder kan nyttja ångerrätten. Alternativt att ni placerar ut kundtjänstpersonal dygnet runt vid varje automat som kan handskas med dylika ärenden. Dessutom vet ni lika väl som alla andra att kunden alltid har rätt.

Om det inte går att installera en sådan funktion kan ni (B) i alla fall vara så vänliga att sända mig en lista med rekommenderat värde för vidareförsäljning av era varor på andrahandsmarknaden.

PS. Kaffet ni levererar i maskinen på mitt jobb smakar pyton, kan ni byta ut det mot alkoholfritt mousserande vin?

PPS. Bifogar (A) en bild på en Selectamaskin och (B) inskannad bild på min uppätna haribopåse.

Med vänlig hälsning
Magnus Palm


(A)


(B)

Brev till teknisk support

Fick det här underliga brevet i handen för ett tag sedan och bara måste delge er.

Minst sagt mycket som är oklart i det här. Kanske är det meningen som ett skämt, vem vet. Hoppas allt löste sig till sist.

Hög tid att tvätta

Jag har tvättstugan bokad fram till tio. Jag ränner upp och ner mellan tvättstugan och datorn.

Teven är igång. Det är den ofta även om jag inte har en aning om vad som visas nuförtiden. Jag kan till och med titta i riktning mot den utan att registrera vad jag ser. Mitt huvud är på annan plats. Jag vet inte var.

Det går inte att öppna dörren till tvättstugan efter halv elva. Jag missade det en gång och behövde boka första tiden dagen därpå för att få ut min tvätt. Typiskt mig.

Och alltid är det något.

Den här gången blandar jag två färgstarka tröjor med två vita t-shirts. Det är klantigt, riktigt slarvigt. Jag inser det. Däremot förstår jag inte hur enbart den ena t-shirten blev rosa?

Klockan... tjugotvå, tjugosju. Inte nu igen.

Tunnelbanestationer i tveksam engelsk översättning

Där satt jag, mitt ibland poängglada Nordirländska supportrar på blå linjen mot T-centralen. Sverige hade precis snuvats på segern efter ett sent kvitteringsmål.

Lokföraren hade noterat att majoriteten av resenärerna enbart var engelskspråkig och tog det vänliga beslutet att översatta stationsnamnen.

Västra skogen blev märkligt nog Western shoe och Stadshagen översattes till City hagen. Nordirländarna förstod naturligtvis inte komiken i det hela medan jag och en annan svensk fnissade gott för oss själva.

Men när vi kom till Fridhemsplan harklade sig lokföraren i högtalaren, gjorde ett halvdant försök innan han erkände sig besegrad.

- I don’t know what that is in English, sa han uppgivet.

Om man lånar hans Åsa-Nisseöversättning skulle det kunna bli Friedhomesplane eller något i den stilen tänker jag. Stationen därefter, Rådhuset, blev det något vingliga Rad house medan T-centralen faktiskt fick heta Central station.

Män och dans

Meningslösheten bubblade. Jag stod inte ut längre. Jag blundade och körde in handen i det okända, drog ut det första jag fick tag i. Det var danslektioner, en blandning av street och modern dans. Nybörjarkurs.

Visste att jag knappast skulle gå dit ensam. Jag ringde en vän och gick rakt på sak.

- Vad sägs om att börja dansa?, sa jag.

- Va?

- Ja, alltså inte pardans, utan individuellt.

- Är du full? Klockan är ju inte ens två.

- Nej, jag är spiknykter, tänkte bara att det kunde vara en annorlunda kul grej.

- Jaha... på så vis ja, men kanske det.

- Då säger vi det.

Ingen av oss har sagt ett ljud om saken sedan dess.

Kåseri - Först kom brödrosten, sen mikron

(Definition av kåseri. Mitt exempel nedan).

Mamma bemödade sig i alla fall att öppna balkongdörren innan hon slängde ut brödrosten. Den var pappas. Sen var det mikrons tur. Den var också pappas.

Jag gömde mig halvt bakom gardinen och tittade på medan mor for mellan stora sovrummet och balkongen. Utan nåd - fram och tillbaka.
”Det svinet”, mumlade hon för sig själv.
Hon letade upp pappas 18-åriga dyrgrip från skotska högländerna, men tvekade. Nere på gårdsplanen såg jag min forna hjälte samla ihop sina grejer. Janssons var ute och rastade taxarna. De skyndade förbi krigszonen. Pappa vände sig om, hälsade. Men fick två näsor i vädret till svar. Han vände sig tillbaka mot mamma och knockades av sin gamla koffert.
”Aj somfan”, vrålade han och satte sig bakåt med ändan i gräset.
”Men älskling”, vädjade han uppgivet.

Mamma stängde dörren, drog mig till sig och föll i tårar.
”Kan vi inte prata om det här… gumman?”, trängde pappas röst in utifrån.
Jag hörde honom dona, tog mig loss och fram till fönstret. Han hade packat min trehjuling full och rullade vingligt ut genom grinden. Som en femåring på sin första åktur.
“Min”, sa jag och pekade.
Mamma såg ut, och for rödilsken ut genom ytterdörren. Jag försökte hänga med nerför trapphuset, men hamnade på efterkälken. Jag mötte henne vid grusstigen på tillbakavägen. I ena handen höll hon min trehjuling och i andra en trasig flaskhals.

Från och med den dagen såg mina ögon upp på en ny hjältefigur.

Minnet är bara kort

- Du hade ju tandläkartid idag, har du glömt det?, sa telefonrösten.

- Jaa jädrar… justja… ehh... jo men det var så att… att jag fick lov att göra en annan sak och så, svarade jag och förvirrade mest mig själv.

- Du vet väl att vi debiterar alla oavbokade besök. Fick du inte påminnelse-SMS igår?

- Påminnelse… ja… eller njea. Jag har bytt nummer.

- Jaså, men jag ringer ju på det numret.

- Det gör du ja, men alltså jag har nytt nummer. Ett nytt nummer som jag också använder.

- Visst, om du säger det. Hursomhelst, vill du ha en ny tid?

- Gärna det.

- Samma tid fast tisdag då?

- Ja, det går bra.

Ibland är man bara genomusel. Jaja, jag borstar tänderna i alla fall.

Mitt i natten

Väckarklockan ringde mitt i natten. Jag trodde först det var brandlarmet och for upp ur sängen. Men insåg sen vad det var som trumpetade.

”Jag förstår inte, jag trodde vi var vänner”, muttrade jag för mig själv. ”Varför gör du såhär mot mig? Väcker mig klockan två. Är du helt utan hyfs? Vem har uppfostrat dig?”

Jag stirrade på klockan, djupt och intensivt. Den hade inga svar, jag tog upp den och slet ut batterierna och gick och la mig igen.

Jag gillar inte den där klockan.

Fyllo fastnade mellan lyktstople och husvägg

På skrivkursen jag går fick vi till uppgift att skriva ett resereportage om Tensta. Av alla ställen i Stockholm så blev det Tensta. Vi hade en omröstning. Gamla stan och Östermalm röstades ner. Likaså mitt förslag Gärdet. Grannen Rinkeby föll bort sent, till förmån för just Tensta.

Jag har redan varit där två gånger, upptäckt kolgrillen, lurkat utanför den stängda konsthallen och suttit på torget, glott och antecknat om vartannat. Jag har suttit med männen och druckit kaffe, vi såg på när kvinnorna uträttade ärenden.

Jag har sett extrapris-annonser på köttbullar och dadlar.
Jag har sett grönsakshandlare och möbelförsäljare.
Jag har sett kindpussar och handslag.
Jag har sett folk i rörelse.
Jag har sett en levande stadsdel.

Jag har även googlat Tensta. Adam Tensta är tro det eller ej uppvuxen där. Jag fann även en humoristisk artikel.



Jag såg tråkigt nog inte det.

Kattvakt åt Ricke och Sally (repris)

Nu när jag inte har skrivit på några dagar förväntar ni er säkert ett längre inlägg. I stil med Eric Lindros rookiekort. Så brukar jag göra. Tyvärr blir det inte så den här gången. Ni får klara er med en gammal favorit i repris.

------------------------------------------------------------------------------------------------

Min sambo hade lämnat en kärleksfull lapp i köket. ”Gå ut med katterna!”

Jag läste lappen och plockade varorna ur matkassen. Jag åt en smörgås innan jag knäppte på Sally kopplet. Ricke gjorde motstånd, tråcklade, men till slut fick jag på selen.

Jag visade vägen till innergården. De hängde med.

Jag öppnade dörren. Sally for ut som ett spjut. Ricke var mer försiktig. Jag fick lov att putta ut honom, annars hade vi aldrig tagit oss ut.

Sally rände runt. Ville vara överallt, titta på allt, nosa på allt, hälsa på allt. Jag hade fullt sjå att styra. Jag följde med, stoppade linan då och då och släppte efter så hon fick springa.

”Gud, en sån fin katt”, sa folk om Sally i förbifarten.

”Ja”, sa jag.

Ricke däremot. Han verkade nöjd där han låg. Hälsade inte i onödan. Han la sig på en plats, sen låg han där. Tittade på något, jamade, tittade lite till, en sten eller något, jamade igen och låg kvar.

Jag blev lite orolig för Ricke. Försökte förklara för honom att jag tidigast skulle gå ut med dem imorgon igen. ”Lika bra att du försöker släppa loss nu”, sa jag, ”snart är du tillbaka i lägenheten och den kan du vid det här laget”. ”Mer disco än så här blir det inte”.

Han tittade på mig, sen tittade han ut i luften utan att röra sig.

Efter en stund puttade jag honom. ”Kom igen. Där borta är Sally”, sa jag, och pekade på henne där hon sprang längre bort på gårdsplanen och levde livet. Hon tog verkligen tillfället till akt. Fortsatte springa. Sprang och sprang utan hänsyn till vare sig Ricke eller mig.

Jag tittade på Ricke och sen bort mot Sally. Jag kände mig maktlös. Om Ricke var nöjd där han låg så fick han väl vara det. Jag kunde inte göra mer.

Sally verkade äntligen få nog. Jag tog in dem. De hade fått sitt roliga. Det var dags för mig att få mitt. Jag tog fram ett glas ur köksskåpet och blandade mig en Caipirinha.


Sally och Ricke

Städa uteplatsen

Jag städade uteplatsen en eftermiddag, sopade bort skräp. Mest torra löv, smågrus, godispapper och cigarettfimpar som blåst in.

Den här gången hade även ett spelkort hittat in.

Jag tog en paus från städningen. Vände på kortet. Viss dramatik infann sig innan jag såg att det var klöver fyra.

Jag tittade upp och runt om. Det var en fin dag. Himlen var blå, molnen lätträknade, solen sken, grannen var ute med hunden.

Någonstans, tänkte jag, någonstans därute finns en kortlek som saknar klöver fyra.

Jag sula iväg stöveln mot låtsaskalkonen

Fiskarn - en tribute

Viken speglades i morgonens få solstrimmor och lukten av koskit hängde härligt i luften. Jag nicka åt traktorn och Getängarn däri innan jag stega ner mot vattenbrynet. Längs vasskanten såg jag hur småmörten dansa undan gammelgäddans gap. Jag hade siktet inställt. Mord skriker veganerna på torgen, jag tänkte middag.

Jag kasta ut och linan spände genom luften. Jag veva in och insöp naturens tysta harmoni. Pluntan var med, insöp lite av den också.

Det högg till. Jag börja veva, trodde länge och väl att det var den gamle som ville leka, men upp till ytan kom Getängarns stöveljävel. Måsen hånskratta längre upp på land. Jag drog upp stöveln, en Tretorn, tänkte först hälla ur vatten och grus när dammvippan tjattra till igen. Jag såg upp, sula iväg stöveln mot låtsaskalkonen. Träff! Och harmonin kom tillbaka.



---------------------------------------------------------------------------------

Tillägnad buskisbloggen.