Livsfilosofi och humor i en salig blandning

Jag förstår inte att jag har missat filmen I heart huckabees (2004). En existentiell komedi enligt omslaget. Jag såg den för första gången i veckan. Den handlar om Albert Markovski som har tappat greppet om tillvaron och söker sig till en existentiell detektivbyrå.

Han tror att tre tillsynes slumpmässiga möten med en lång afrikan har en större underliggande betydelse. Han vet inte på vilket sätt, men han vet att det är stort och att det måste redas ut innan han kan fortsätta sitt liv.

När Markovski stiger in på detektivbyrån blir han grundligt utfrågad om vad han egentligen är ute efter. Det blir ett snurrigt möte.

"Meaningful how?" frågar den kvinnliga detektiven.

"That's what I want you to find out" säger Markovski både förvirrad och övertygad på samma gång.

"About your life?" undrar detektiven menande.

"Yeah, about my life", säger Markovski och fortsätter. "And about the whole thing. About the universe, you know? The big one. I mean, should I keep doing what I'm doing? Is it hopeless?"

Detektiven har varit med förr, låter sig inte övertygas så lätt.

"Mr. Markovski, säger hon, "we see a lot of people in here... who claim they want to know the ultimate truth about reality. They want to peer under the surface at the big everything... but this can be a very painful process full of surprises. It can dismantle the world as you know it. That's Why most people prefer to remain on the surface of things. Maybe you should go home. Let sleeping dogs lie. Take it easy. What do you say?"

Men Markovski vidhåller varför han kom dit.

"I say don't give me the brush-off. Please. I want to know. This is big", säger han.

Detektiven börjar ge med sig.

"Have you ever transcended space and time?" frågar hon.

"Yes.... No.... Uh, time not space. Ehh, I don't know what you're talking about", svarar Markovski vimsigt.

Det är början på ett existentiellt äventyr. Livsfilosofi och humor i en salig blandning. En resa för att reda ut en inre oreda. En resa full av insikter. En resa om att acceptera livets villkor och sig själv. En resa om att man inte ska tänka för mycket, och vad man ska göra om man hamnar i tankesnurran ändå.

En alldeles genomskön resa.

Manlighetsgränsen är alltid en halv centimeter bort

Jag stegade in på polisens passutlämning. Tog en kölapp, nummer 45 och satte mig och väntade.

När det blev min tur gick jag fram till luckan. Lämnade in mitt gamla pass till förnyelse.

- Alltså jag är ju egentligen 185 cm lång, sa jag.

Polisen betraktade mig upp och ned.

- Jaha?

- Men på mitt gamla pass står det 184. Kan du korrigera det till det nya?

- Är det baserat på något annat än en villrådig önskan? undrade polisen.

- Jag har för mig att jag sist jag mättes var 184,5. Det är inte så att min manlighet hänger på en halv centimeter. Men om den går att ändra min längd så vore jag nöjd.

- Det säger du.

Polisen suckade och började fippla med ett mätinstrument. Han såg inte speciellt munter ut.

- Ja, det verkar som du har rätt. Du är ganska exakt 184,5, mumlade han.

- Se där. Visst avrundar man det uppåt?

- Det stämmer. Jag ändrar väl det då.

- Tack, sa jag.

Sedan gick jag därifrån med ett förnyat självförtroende på sisådär en halv centimeter.

Män och dans

Meningslösheten bubblade. Jag stod inte ut längre. Jag blundade och körde in handen i det okända, drog ut det första jag fick tag i. Det var danslektioner, en blandning av street och modern dans. Nybörjarkurs.

Visste att jag knappast skulle gå dit ensam. Jag ringde en vän och gick rakt på sak.

- Vad sägs om att börja dansa?, sa jag.

- Va?

- Ja, alltså inte pardans, utan individuellt.

- Är du full? Klockan är ju inte ens två.

- Nej, jag är spiknykter, tänkte bara att det kunde vara en annorlunda kul grej.

- Jaha... på så vis ja, men kanske det.

- Då säger vi det.

Ingen av oss har sagt ett ljud om saken sedan dess.

När den osynliga vedtraven hon staplat i hemlighet rasar

Ett mästerligt parti ur Marcus Birros Landet utanför.

"Med skottsäker väst från Dolce Gabana"

Två popnördar möts

- Jag är påväg till King Island.

- Jaha, så roligt, har hört att det är rena Kingston nu.

- Det är sant, jag menar om samma sak händer på bortaplan hörs inte ett ljud.

- Just det. För det här har dom väntat på.

- Jo jag skulle tro det, så spring Ricco, spring Ricco.

"I’m living like an animal"

Ur serien Bored to death, andra avsnittet.

Jonathan möter sin ex- flickvän Suzanne på ett kafé.

- So how are you? frågar Suzanne.

- I’m in pain, svarar Jonathan.

- Jonathan!

- I need you. I miss you. I’m living like an animal. I have no toilet paper, no food, no toothpaste. I miss you.

- You miss me shopping for us. That’s great.

- No I miss more than that. I…I…, stammar Jonathan utan att slutföra meningen.

Stor humor.

Minnet är bara kort

- Du hade ju tandläkartid idag, har du glömt det?, sa telefonrösten.

- Jaa jädrar… justja… ehh... jo men det var så att… att jag fick lov att göra en annan sak och så, svarade jag och förvirrade mest mig själv.

- Du vet väl att vi debiterar alla oavbokade besök. Fick du inte påminnelse-SMS igår?

- Påminnelse… ja… eller njea. Jag har bytt nummer.

- Jaså, men jag ringer ju på det numret.

- Det gör du ja, men alltså jag har nytt nummer. Ett nytt nummer som jag också använder.

- Visst, om du säger det. Hursomhelst, vill du ha en ny tid?

- Gärna det.

- Samma tid fast tisdag då?

- Ja, det går bra.

Ibland är man bara genomusel. Jaja, jag borstar tänderna i alla fall.

Barromantik i X-files

Fox Mulder sitter slokande med huvudet.

”I'd say this about exceeds your minimum daily requirement”, säger den blonda bartendern och häller upp en ny runda.

Mulder vinglar till på barstolen och vispar i sig hutten. Fumligt ställer han ner glaset och välter ur sina uppradade efterföljare.

“Gotta train for that kind of heavy lifting”, slänger bartendern ur sig. “Poopy day?” fortsätter hon.

Utan att säga något pekar Mulder på bardisken och slår ihop händerna.

”What do you do?”, halkar ur bartendern.

”What do I do”, upprepar Mulder förvånat och tömmer ett glas till.

”Uhu”, ljudar bartendern.

”I'm a key figure in an ongoing government charade”, säger Mulder, “the plot to conceal the truth about the existence of extra-terrestrials. It's a global conspiracy, actually, with key players from the highest levels of power and it reaches down to the lives of every man, woman, and child on this planet.”

Han flinar ansträngt och fortsätter. ”So of course no one believes me. I'm an annoyance to my superiors, a joke to my peers. They call me Spooky. Spooky Mulder whose sister was abducted by aliens when he was just a kid and who now chases after little green men with a badge and a gun shouting to the heavens or to anyone who will listen that the fix is in that the sky is falling and when it hits it's gonna be the shit-storm of aaaaaall time.”

Ett ögonblick av tystnad följer.

”Well”, säger bartendern och ställer undan flaskan.

Mulder tittar upp.

”I would say that about does it Spooky”, slutför bartendern sin mening.

“Does what?”, undrar Mulder.

“Looks like eighty-six is your lucky number“, förklarar bartendern.

Mulder reser sig och lägger en sedelbunt på bardisken. Innan han går mot toaletten får han tröstlöst fram. ”You know, one is the loneliest number.”


Fox Mulder, barscenen ur Fight The Future.