Ibland allt men ibland...

Jag.
Bloggen.
ibland. allt.

Men.
Ibland.

Inget.

Fyllekåseri och fumliga tankar

Fyllekåseri, barromantik och fumliga tankar karaktärisera den här bloggen ganska bra. Vi firar det med en passande bild.

Snart framme

Jag läser orden på den blå skylten och tänker: "Man är alltid snart framme, men aldrig riktigt där".

Tv i tankestiltje

Jag ligger i soffan och slöar och försöker tänka så lite som möjligt. Teven står på. Jag tittar och som det verkar går ett och annat in fast tankarna befinner sig i stiltje. Även om kvällen ter sig obetydlig och identitetslös, så är den raka motsatsen. Det är så det känns.

Bränslepåfyllning på söderhak

Jag ska hem och städa och behöver bränsle. Läckerbiten passar utmärkt. Jag sluter upp bredvid barlejonen, de fallna stjärnorna som slötittar på lördagsmatchen. En, två öl är nog.

En dagens?

Kom just på varför jag aldrig äter på jobbrestaurangen. Kebabbuffé. Jag har aldrig hört på maken.

Strömbrytaren i mörkret

När jag äntrade badrummet var det kolmörkt. Tur att jag fann strömbrytaren placerad på samma ställe som vanligt.

Inte kylskåpspoesi men...

Jag läser på kaffemaskinens display: "Tag koppen", "Välj dryck". Det är inget annat än brutalt genomträngande kontorspoesi.

Vargtimmen

Klockan är tre. Jag är hos en vän. Vi har varit på fest och ska strax sova. Tankarna flödar på ett skönt sätt. Jag har skrivit ett sms och håller tummen över sendknappen utan att bestämma mig för att skicka eller ej. Egentligen spelar det ingen roll hur jag gör, världen är inte större än så. I alla fall inte vid den här tidpunkten på dygnet. Men så bestämmer jag mig, jag raderar meddelandet, sätter alarmet, lägger undan mobilen och borstar tänderna.

En stor hjälte

Ian Brown, Göta källare, Stockholm, 28 januari 2010, klockslaget är helt irrelevant. För vissa är detta en stor hjälte. Jag nämner inga namn och utelämnar alla ledtrådar.

En lördag strax efter lunch

Jag stryker skjortan och dricker öl. Det blir roligare så.

Ur balans i juletid

Jag är antingen tidig eller sen. Nu tidig. Det finns inget mellanting. Vet inte vad jag ska ta mig till, blir stående en stund. Men svänger in på vasagatan och Bishop Arms. Jag är helt ur balans, ett vrak. Kanske är jag påväg att bli sjuk. Kanske är jag utmattad. Kanske är det något annat. Jag vinkar in en öl och sätter mig i baren och väntar.

Ännu en underlig natt

Jag vaknade med känslan av att någon annan befann sig i lägenheten. Utifrån hallen tyckte jag höra en dov röst. Fasan genomborrade mig. Jag försåg mig med Birros Landet utanför på pocket som tillhygge, men ändrade till Sture Dahlström som inbunden. Mycket försiktigt öppnade jag sovrumsdörren och kikade ut. Naturligtvis fanns ingen där. Jag la mig igen utan att få en blund till den natten.

Stora och små känslor

Vissa känslor blir tusen gånger starkare med alkohol. Sanningen blir en planet, större än riktigt små vindruvor.

Om mornarna

Att under en timme vrida och vända av och an i sängen har blivit min morgonrutin på sistone. Som att jag väntar på att rätt mentalt läge ska infinna sig. Det är egentligen inget tvångsmässigt, utan ren lathet.

Vägar skiljs åt

Vi står på mitten av perrongen. Här skiljs våra vägar. Hon tar tunnelbanan söderut och jag norrut. Himlen vet att hennes tåg är sent.

När ångesten tar parterrgrepp

På jobbet, framförallt eftermiddagar när ångesten tagit ett stadigt grepp om en, brukar jag gå ut på terrassen och se ut över bakgårdens byggarbetsplats. Det är inte vackert, men det hjälper något.

Ljuskäglor och snö i mörkret

Något dåsig ställer jag mig längs vägkanten och ser ljuskäglorna vina förbi. Första snön rinner utmed kinden. Det är kolmörkt.

Vid broräcket

Vägen slingrar sig under gångbron. Jag ställer mig vid broräcket och ser så långt jag klarar. Jag ser inte långt. Jag ser inte långt alls.

Ta i hand

Vi skakade hand en lång stund. Först en gång, sedan en gång till innan han gick. Jag såg honom aldrig mer.