Beskedet som får en att tappa fotfästet

Vi var ett grabbgäng som tog ett par öl efter arbetsveckan. Skratten avlöste varandra. Folkvimlet växte och kvällen började kännas rätt typisk. Jag träffade en annan bekant och att vi kom överens om att träffas senare och gå vidare. Men kvällens utsikter förändrades markant i och med att en vän ringde.

Musiken dunkade i bakgrunden när jag svarade. Jag hörde orden ”jag” och ”cancer” i samma mening och förstod att det var allvarligt. Jag rusade till en avskild del av baren och slutförde samtalet.

Jag återvände omskakad. Jag hade precis fått reda på att en vän diagnostiserats med cancer.

Under telefonsamtalet tog jag in det som sades. Men var efteråt fullständigt nollställd. Förlamad. Jag tvingades stänga ute allt annat för ett ögonblick. Tanken att min vän har cancer cirkulerade därinne. Jag kunde inte förstå det, jag kunde inte förstå det alls.

Jag vaknade till av att någon i gänget la sin hand på min axel.

Vi samlades utanför innan vi sa adjö och jag började promenera hemåt.

Vingligt sneddade jag övergångsstället och följde Götgatan söderut. Ett otal sorglösa ansikten passerade när jag ringde våra gemensamma bekanta och berättade den fasansfulla nyheten. Jag hade gråten i halsen och kämpade för att hålla mig samman, men det brast flera gånger.

Jag minns att någon frågade mig om tunnelbana till Hökarängen. Jag svarade att han skulle gå hit eller dit. Jag vet inte om det blev rätt.

Jag klev in i lägenheten och satte mig i soffan. Allt som hänt i mitt liv den senaste tiden kändes plötsligt så ynkligt. Så generande löjligt i jämförelse.

För dem är du en bankomat

En klassisk mötesplats mellan två främlingar är tågresan. I filmens värld när tåget lämnar stationen är det bara att börja nedräkningen. Snart har en dam fått hjälp att lyfta upp väskan på hyllan, blickar utväxlas och samtalet rullar. Jag har svårt att se sådana möten äga rum numera. Kanske har det med teknikens intåg att göra. Halva vagnen är fullt upptagna med sina egna privata biovisningar eller sitter uppkopplade för att hinna igenom mailkorgen. Mötet mellan två främlingar blir då nästintill obefintligt.

För att inte tala om tunnelbanans respektlösa mobilpratare. De som håller flera fyror av morgontrötta öron mer eller mindre ofrivilligt sysselsatta. Eller ungdomarna med hörlurar och Ipoden i fickan. De tvingar inte bara på dig hela sitt musikbibliotek, utan fördärvar också dina trumhinnor med en volym för att väcka döda.

Sanningen är tyvärr den att de enda som tilltalar en antingen är fyllon, turister eller tiggare. Men egentligen stämmer inte ens det. De ser dig bara som en funktion. Turisten ser dig som en kompass, fyllot utnyttjar dig för att slippa undan sina tankar och tiggarna ser dig som du ser på en bankomat: fungerande eller ur funktion.

Inte nog med det. Längs perrongerna går det värsta exemplet. Tunnelbanepredikarna. Plakaten på magen är alltid lika obegripliga. De är inte där för att övertyga, de är inte ute efter ditt medlemskap eller ens en dialog. De tycker mest bara om att höra sin egen röst. De ser dig naturligtvis inte heller, de är där för att rösten ekar högre under jord.

Jag sneglar lite på grannen på platsen bredvid. Han ödslar inte ett ögonkast åt mitt håll. Nej nej, grannen läser sin gratistidning och spenderar resten av resan att stirra ut i intet. Däremot om jag råkar blänga lite för länge, får jag en arg blick tillbaka. En blick som undrar vilken kategori jag tillhör: fyllo, turist eller tiggare.

Prova själv. Det slår aldrig fel.

Missade möjligheter

Jag slöt upp bredvid barlejonen på söderhaket. Beställde in en öl och härmade de trötta blickarna som följde fotbollen. En man som såg ut som den amerikanska rockjournalisten Chuck Klosterman började småprata med mig. Passande nog visade det sig att även mannen bredvid mig var journalist. Efter en försiktig inledning trappades samtalet upp. Vi hittade flera gemensamma intressen. Musik, fotboll, teknik, resande.

Mannen var uppenbart nyfiken på vad jag var för en. Jag nämnde lite blygsamt att jag skrev en del både på jobbet och på fritiden. Kanske nämnde jag bloggen, minns inte riktigt.

Han arbetade på en tidning, skrev krönikor och var chefredaktörens högra hand. Indirekt förmedlade han att tidningen knappast klarade sig utan honom. Han hade en stor del i ruljangsen. Han visste sitt värde.

Han sa att de behövde en skribent och tittade storögt på mig. Situationen gick blixtsnabbt från ganska allmän att bli tämligen direkt. Jag kände mig överrumplad. Plötsligt krävdes beslut.

Jag fumlade efter något att säga.

- Jo, jag är inte så duktig på att skriva journalistiskt och jag skriver ganska långsamt, svarade jag.

Dra mig baklänges ut på en åker. Bra sålt Magnus. Idiot.

Jag skriver som sagt. Det vet ni.
Jag skriver ganska bra till och med. Det vet ni kanske också.

Varför sa jag inte att jag är en skicklig skribent och att jag kunde skriva en provartikel?

Hur många chanser ska jag behöva och hur många fler får jag?

Det jävligaste med allt är att jag såg möjligheten, men brydde mig inte ens om att vinka den hejdå medan den passerade och försvann.

Jag gjorde som barn gör, blundade och hoppades på att spöket skulle vara borta när jag tittade igen.

Det var det ögonblicket, den möjligheten.

Nästa gång lovar jag mig själv att i alla fall vinka hejdå när ögonblicket passerar. När det nu blir.

Om jag som artonåring hade träffat en nittonårig Hanna Hellquist

(Karlstad Zoologiska - Hanna Hellquist)

Jag gillar Hanna. Jag tycker hon är en fena. Jag har skyltat med det tidigare och tänker skylta med det igen. Det är ingen hemlighet.

Nu har jag äntligen läst hennes bok. Efter mycket om och men fick jag den till slut. Karlstad Zoologiska.

Under några dagar blev boken min kvällslektyr. När jag hade krupit ned under täcket, gosat in, tog jag upp boken, läste en eller ett par episoder.

I fem, sex kvällar blev det en godnattsaga för mig. Jag var fem år igen. Funderade inte så mycket på innehållet, utan tog in värmen, tryggheten som orden var inlindade i. Och när det var dags att släcka, somnade jag med ett sött, brett leende. Alldeles varm inombords.

Det spelar ingen roll att Hanna skriver att hon stampade ihjäl olydiga undulater eller att hennes far mejade ned en vilsen rävunge med hagelbrakaren eller att oskyldiga råttungar matades till boaormar, när det bor en så entydig kärlek mellan raderna.

Men sagoskimret försvinner när Hanna blir äldre. När det blir tal om avsugningar och tonårskåthet.

Fast då blir det intressant på ett annat sätt. Jag fortsätter att mysa med i Hannas förrädiskt enkla prosa, lever mig in i hennes första steg mot vuxenlivet. Sedan lägger jag ifrån mig boken en stund och tänker tillbaka på de egna taffliga försöken att förstå den här världen. De är många, långa och sorgligt utdragna.

Jag funderar på hur det skulle ha varit om en artonårig Magnus hade träffat en nittonårig Hanna. Jag undrar vad vi skulle talat om, hur vi skulle ha sett på varandra och vad vi skulle ha gjort.

Jag kommer inte fram till någonting, men gillar tanken. Det hade definitivt varit en saga värd att berätta.

Jag tar upp boken igen, läser en episod till innan jag släcker lampan, och låter sagodrömmarna inta mig.

(Kåseri) Mjölk var inte mjölk

Det skulle installeras en ny kaffeautomat på jobbet. En morgon stod den nya automaten i fikarummet. Den bara stod där färdig att anslutas, som om den kommit med storken (jag har i tidigare inlägg nämnt kaffeleverantören tillräckligt många gånger för att bli sponsrad, så jag hoppar över det den här gången).

Hursomhelst var förväntningarna höga, eller ja… "det är i alla fall bättre än det gamla blasket", resonerade de flesta. Själv hade jag sedan de tog bort Zoegas-kaffet från finansvåningen börjat finna mig i diskvattnet vi hade serverats ur den gamla automaten. Men förändringens timme var slagen.

Det dröjde till nästa dag innan den nya automaten kopplades in. Halva kontorsvåningen samlades när installatören klev in. Förväntningarna höjdes ett snäpp när installatören nämnde att den mal kaffebönorna direkt.

- Wow, häpnades vi i kör.

Under fikarasten bekantade jag mig med den nya automaten. Noterade att "Caffee latte" inte längre stavades med två "e" i digitaldisplayen. Leverantören måste ha läst mina gamla blogginlägg om saken och korrigerat stavfelet, konstaterade jag stolt.


(Displayen på den gamla automaten)

Sedan lade jag märke till att mjölk konstigt nog numer namngavs "Vitt" i menyvalet. På den gamla kaffeautomaten kunde man dricka kaffet med mjölk eller skummad mjölk. Genom att kvickt googla saken hittade jag en anmälan mot leverantören för vilseledande marknadsföring. Egentligen var det inte mjölk, eller ens mjölkpulver som rann ut ur maskinen. Det man benämnde som mjölk var i själva verket gräddersättningsmedel, en blandning av glykossirap, härdat fett och mjölkprotein. Skrämmande slaggprodukter och unkna tillsatser. Ett lömskt knep.

Enligt EUs regler är mjölk, tro det eller ej, ingenting annat än 100 procent mjölk. Anmälan ledde således till att leverantören behövde ändra menytexten på samtliga automater. Så tillkom den nya benämningen "Vitt".

Det lär ha varit ett hästjobb för leverantören att byta ut alla utplacerade automater, men en seger för rättvisan. Rätt ska vara rätt. Speciellt i det här fallet, annars kunde Glykossirap- allergiker ha farit illa och så vidare.

Samtidigt kunde jag inte glädjas fullt ut åt rättvisans seger. För jag hade själv vunnit en egen seger. Det faktum att min lilla blogg legat till grund för en förändring därute lade skugga över allt annat. Att någonting jag skrivit lett till en förbättring i världen kändes storartat.

Jag funderade på det en stund. Tanken gjorde mig alldeles varm inombords.

Som det verkade hade jag totalt missbedömt genomslagskraften i att blogga.

Bloggar för att hindra en säker död

För några år sedan, under min studietid, bloggade jag om cykelsträckan till universitetet. Efter vägen minns jag den långa backen, uthuset, bron över järnvägsspåret och partiet av trädgårdslotter. Jag minns min skraltiga svarta herrcykel utan växlar, jag minns raksträckan sista biten.

Jag minns att jag ställde ifrån mig cykeln, låste den vid alla andra cyklar i stället. Jag minns att jag kunde ta av mig cykelhjälmen, titta upp mot de höga vita husen. Ni vet de som syns milsvida. Jag minns att jag betraktade dem upp och ner, som om jag aldrig sett högre hus förut, fast jag troligen hade sett både det ena och det andra.

Jag tänker på det nu. Jag tänker tillbaka på ett sådant tillfälle. När jag stod där. Jag minns inte exakt vilken gång, eller exakt när, minnen flyter så lätt ihop. Men jag minns att jag stod där framför de vita byggnaderna. Kanske funderade jag över i vilken byggnad den filosofiska expeditionen låg. Kanske var det en fin vårdag. Kanske hade jag min gamla tygpåse i handen. Vem vet.



Men när jag tänker tillbaka på alltsammans kan jag inte hjälpa att tänka att det var där någonstans det började. Att det var där någonstans jag bestämde mig att kanalisera alla överblivna grubblerier i en blogg.

Det var där någonstans jag bestämde mig att även små tankar har en plats här i världen. Att även hitta en plats åt den mest menlösa tanken. Att de inte är att förkasta bara för att de är diffusa, halta eller till en början ter sig fullständigt hopplösa. Att man faktiskt inte måste tvinga ned dem i akademins teorimallar. Att man inte måste vrida och vända på dem tills livsgnistan lämnat dem. Att man inte behöver analysera ihjäl eller pröva dugligheten i dem utifrån texter av Platon, Immanuel Kant, Roland Barthes, Ferdinand de Saussure och allt var gubbarna heter.

Att man faktiskt kan släppa ut dem i världen ändå, låta dem gro, låta dem testa sina vingar, låta dem cykla fritt med eller utan stödhjul, eller vadhelst som passar dem.

Kanske var det just därför jag började blogga och fortsatte. Kanske är det så, att jag bloggar för att rädda de allra ynkligaste tankarna från en säker död.

I så fall är det en hemskt fin tanke.

Krönika - En kväll i Stockholms mest avslappnade bar

Klubb Springfield

Man kommer tidigt för att få sittplats, slår sig ner vid baren. Vinkar in en öl och möts av Maries breda leende. Jimmy nickar lätt medan han bläddrar bland skivorna för att fullborda sin del av spellistan. Man utbyter några artighetsfraser. Ger beröm för klubbens uppfinningsrika flyers, plockar åt sig kvällens samlarbild, droppar de senaste konserter man varit på innan ölen ägnas full uppmärksamhet.

Klientelet består av en trogen skara som är här månad in och månad ut. Därutöver en del annat löst folk. Dit räknas jag själv. Vi som gästar när det passar oss. Det är oklart hur vi hittade hit från första början. Har man inte alltid känt till stället? Stammisarna är naturligtvis redan samlade. Christian Kjellvander kunde titta in förut, oftast som gäst men även med gitarren i följe. Kanske skymtas han fortfarande då och då.

Än är det inte dags, men när kvällens band börjar blir det alltid knökfullt inne i tegelvalvet. Akustiken lämnar mycket att önska, ljudet studsar och kan ta vägen lite varstans. Men vad gör det när stämningen är på topp.

Marie och Jimmy varvar gamla countryrockklassiker med ett axplock ur det nya i den amerikanska skäggenren. Oundvikligen spelas en och annan låt av sorgsna män och kvinnor med gitarr. Det hör till. Ibland kan Marie inte låta bli att spela en svängigare poplåt, för byta svårmodet mot rent lyckorus. Det är uppskattat.

Man stelnar alltid lite extra när Son volts hyllning till självrenande roadtrips Windfall spelas. Glädje och en diffus saknad sprids ögonblickligen med inandningen. Ohjälpligt hämmat måste man sjunga med. Låta tanken vila vid saker som kunde ha varit och som har varit innan man fäktar bort grubbleriet för den här gången.

Bandet river igång. Restauranggästerna kan lugnt sitta kvar medan resten trängs mellan borden och runt portgången till valvet. Efter ett par tyngdpunktsbyten tappar några tålamodet och en ny runda beställs in. Ähh, det går ju lika bra att höra bandet från bardelen, tänker man. När bandet tystnar återupptas samtalssorlet i lokalen. Lite avslappnat snackar man med en sångare från ett truckerband och hänger bredvid en tv-spelsrecensent vid bardisken. På ett uteställe i Stockholm kan det knappast bli mer avspänt. Känslan av att kunna prata med vem som helst är verkligen sällsynt i stela städer som denna. Men här finns den, innött i väggarna.

Man hinner avnjuta en och annan klassiker därtill. Sedan börjar även Marie och Jimmy packa ihop. Man finner sig själv sidsteppande genom Gamla stans gränder, skönt salongsberusad, påväg hem eller någon annanstans, med vemodet i Kristoffer Åströms rader Just One More Drink And I Go Home ekande innanför pannloben. Men man kan inte tycka synd om sig själv, för om man behöver finns alltid en öppen bar någonstans efter vägen.

Kattvakt åt Ricke och Sally (repris)

Nu när jag inte har skrivit på några dagar förväntar ni er säkert ett längre inlägg. I stil med Eric Lindros rookiekort. Så brukar jag göra. Tyvärr blir det inte så den här gången. Ni får klara er med en gammal favorit i repris.

------------------------------------------------------------------------------------------------

Min sambo hade lämnat en kärleksfull lapp i köket. ”Gå ut med katterna!”

Jag läste lappen och plockade varorna ur matkassen. Jag åt en smörgås innan jag knäppte på Sally kopplet. Ricke gjorde motstånd, tråcklade, men till slut fick jag på selen.

Jag visade vägen till innergården. De hängde med.

Jag öppnade dörren. Sally for ut som ett spjut. Ricke var mer försiktig. Jag fick lov att putta ut honom, annars hade vi aldrig tagit oss ut.

Sally rände runt. Ville vara överallt, titta på allt, nosa på allt, hälsa på allt. Jag hade fullt sjå att styra. Jag följde med, stoppade linan då och då och släppte efter så hon fick springa.

”Gud, en sån fin katt”, sa folk om Sally i förbifarten.

”Ja”, sa jag.

Ricke däremot. Han verkade nöjd där han låg. Hälsade inte i onödan. Han la sig på en plats, sen låg han där. Tittade på något, jamade, tittade lite till, en sten eller något, jamade igen och låg kvar.

Jag blev lite orolig för Ricke. Försökte förklara för honom att jag tidigast skulle gå ut med dem imorgon igen. ”Lika bra att du försöker släppa loss nu”, sa jag, ”snart är du tillbaka i lägenheten och den kan du vid det här laget”. ”Mer disco än så här blir det inte”.

Han tittade på mig, sen tittade han ut i luften utan att röra sig.

Efter en stund puttade jag honom. ”Kom igen. Där borta är Sally”, sa jag, och pekade på henne där hon sprang längre bort på gårdsplanen och levde livet. Hon tog verkligen tillfället till akt. Fortsatte springa. Sprang och sprang utan hänsyn till vare sig Ricke eller mig.

Jag tittade på Ricke och sen bort mot Sally. Jag kände mig maktlös. Om Ricke var nöjd där han låg så fick han väl vara det. Jag kunde inte göra mer.

Sally verkade äntligen få nog. Jag tog in dem. De hade fått sitt roliga. Det var dags för mig att få mitt. Jag tog fram ett glas ur köksskåpet och blandade mig en Caipirinha.


Sally och Ricke

Eric Lindros rookiekort

Tåget rullade in på perrongen. Jag mottogs av mina föräldrars öppna famnar.

Jag hade återvänt till brukshålan för ett tillfälligt helgbesök. Egentligen utan anledning. Arbetet väntade som vanligt på måndag. Ingen vän som skrek efter uppmärksamhet. Ingen annalkande trettioårskris. Ingen stel släktmiddag eller födelsedag på lur. Ändå åkte jag dit.

Kanske ville jag bara träffa mina föräldrar.

Efter middagen som jag hade valt blev jag uttråkad och hamnade på vinden. Där, bland dammråttor och skuggestalter, i en kartong med gamla prylar grävde jag fram mina gamla hockeykort.

Jag mindes när ryktet gick att han eller han på andra sidan byn hade ett rookiekort som man kunde döda för. Ingen tid att förlora, man slängde sig på cykeln, en BMX eller bockstyre, skyndade genom det lilla samhället för att få till ett byte innan någon annan fick nys om klippet.

Man plingade på och gick in som om man känt varandra i åratal. Om de var i samma ålder kände man dem utan tvekan.

Förhandlingarna var utdragna, kunde lätt ta en hel eftermiddag. Om du får de två så tar jag den. Amen om vi gör så här då, jag slänger in den här också och du får den. Så höll man på fram till skymning. Sen cyklade man hem medan luften ännu var ljummen.

Lycklig för att man lyckats med klippet, eller om det inte gått vägen, lycklig bara för man satt på cykeln.

Nu när jag tar tåget hem efter helgen, har jag huvudet fullt av ambivalenta tankar. För att skingra dem, om än bara för en stund, öppnar jag mitt block och skriver om barndomens enkelhet. Om den stora glädjen i att byta hockeykort och cykla.