Snart framme

Jag läser orden på den blå skylten och tänker: "Man är alltid snart framme, men aldrig riktigt där".

Stort intellektuellt möte

Jag vaknade mitt i natten av ett oljud.

Min hjärna åkte karusell. Upp var ned, ned var upp. Det tog några sekunder för mig att inse vem jag var, var jag var och att det faktiskt var telefonen som förde oväsendet.

Jag fumlade fram telefonen och svarade.

Samtalet blev ett intellektuellt möte av rang, ett utbyte mellan två gränslösa storheter i sina absoluta kunskapsessen.

Jag minns speciellt den sista meningen.

- Jag tror jag måste spy.

Golvet i tunnelbanan

Golvet framför mig i tunnelbanan. Där det alltid uppehåller sig. Dag som natt, morgon som kväll. Det bara finns till utan att göra för mycket väsen av sig. Precis där framför mig.

Jag ville nog bara uppmärksamma det.

Manlighetsgränsen är alltid en halv centimeter bort

Jag stegade in på polisens passutlämning. Tog en kölapp, nummer 45 och satte mig och väntade.

När det blev min tur gick jag fram till luckan. Lämnade in mitt gamla pass till förnyelse.

- Alltså jag är ju egentligen 185 cm lång, sa jag.

Polisen betraktade mig upp och ned.

- Jaha?

- Men på mitt gamla pass står det 184. Kan du korrigera det till det nya?

- Är det baserat på något annat än en villrådig önskan? undrade polisen.

- Jag har för mig att jag sist jag mättes var 184,5. Det är inte så att min manlighet hänger på en halv centimeter. Men om den går att ändra min längd så vore jag nöjd.

- Det säger du.

Polisen suckade och började fippla med ett mätinstrument. Han såg inte speciellt munter ut.

- Ja, det verkar som du har rätt. Du är ganska exakt 184,5, mumlade han.

- Se där. Visst avrundar man det uppåt?

- Det stämmer. Jag ändrar väl det då.

- Tack, sa jag.

Sedan gick jag därifrån med ett förnyat självförtroende på sisådär en halv centimeter.

Tv i tankestiltje

Jag ligger i soffan och slöar och försöker tänka så lite som möjligt. Teven står på. Jag tittar och som det verkar går ett och annat in fast tankarna befinner sig i stiltje. Även om kvällen ter sig obetydlig och identitetslös, så är den raka motsatsen. Det är så det känns.

Kommentarsmysteriet - "Tack for intiresny Blog"

Jag noterade en kommentar i förra inlägget. "Tack for intiresny Blog". Se efter själva. Jag såg exakt samma rad kommenterat till ett inlägg från oktober och började fundera vad det handlade om.

Jag kliade mig i huvudet och drog handen genom skäggstubben och funderade om jag någonsin hade sett den kommentaren i min gamla blogg Ord/Bild – Universums första blogg. Jag var säker på att den aldrig dykt upp i Time to kill – Time to spill.

Fann den heller inte i Ord/Bild.

Saken gäckade mig. Jag gick ut och träffade en vän, men raden återkom med jämna mellanrum i tankarna. "Tack for intiresny Blog". "Vad är det för påhitt egentligen?", undrade jag för mig själv medan min vän slukade en tortilla.

Jag tänkte att det kunde vara någon typ av stämpel. En tagg av något slag. Eller självklart var det en tagg, men vad betyder den? Felstavningarna är uppenbart medvetet för att göra raden sökbar.

Min vän och jag skiljdes åt vid Fridhemsplan (även känt som Friedhomesplane). Jag for hem.

Jag googlade raden lite snabbt och fann hundratals bloggar med exakt samma fras. "Tack for intiresny Blog." Ligger en och samma person bakom samtliga kommentarer eller har den spridit sig kan man undra?

Taggar av det här slaget är inte svåra att kopiera. Det kan vem som helst göra. Copy. Paste. Klart.

Försökte även hitta någon typ av röd tråd mellan bloggarna vari kommentaren fanns. Men det var dödfött. Jag blev bara yr i skallen. Det var oöverblickbart. 34 söksidor och de flesta bloggarna var för mig okända.



Jag försökte dra några slutsatser utifrån datumstämplarna på kommentarerna.

Mars 2008 var den äldsta jag kunde finna. Inte en relik direkt. Men hittade även spår som var så gamla som 2006, men den uppgiften förblev obekräftad. I stickproven från söklistan var avsändaren alltid anonym. Det överensstämde även med kommentarerna i min blogg.

"Mystiskt", tänkte jag för mig själv och la pannan i djupa veck.

Jag var definitivt något på spåren. Något stort. Men visste inte exakt vad.

Min slutgiltiga gissning blev att det är någon typ av kvalitetsmärkning av bloggar.

Jag slår vad att vi inte har sett det sista i den här frågan.

Om jag som artonåring hade träffat en nittonårig Hanna Hellquist

(Karlstad Zoologiska - Hanna Hellquist)

Jag gillar Hanna. Jag tycker hon är en fena. Jag har skyltat med det tidigare och tänker skylta med det igen. Det är ingen hemlighet.

Nu har jag äntligen läst hennes bok. Efter mycket om och men fick jag den till slut. Karlstad Zoologiska.

Under några dagar blev boken min kvällslektyr. När jag hade krupit ned under täcket, gosat in, tog jag upp boken, läste en eller ett par episoder.

I fem, sex kvällar blev det en godnattsaga för mig. Jag var fem år igen. Funderade inte så mycket på innehållet, utan tog in värmen, tryggheten som orden var inlindade i. Och när det var dags att släcka, somnade jag med ett sött, brett leende. Alldeles varm inombords.

Det spelar ingen roll att Hanna skriver att hon stampade ihjäl olydiga undulater eller att hennes far mejade ned en vilsen rävunge med hagelbrakaren eller att oskyldiga råttungar matades till boaormar, när det bor en så entydig kärlek mellan raderna.

Men sagoskimret försvinner när Hanna blir äldre. När det blir tal om avsugningar och tonårskåthet.

Fast då blir det intressant på ett annat sätt. Jag fortsätter att mysa med i Hannas förrädiskt enkla prosa, lever mig in i hennes första steg mot vuxenlivet. Sedan lägger jag ifrån mig boken en stund och tänker tillbaka på de egna taffliga försöken att förstå den här världen. De är många, långa och sorgligt utdragna.

Jag funderar på hur det skulle ha varit om en artonårig Magnus hade träffat en nittonårig Hanna. Jag undrar vad vi skulle talat om, hur vi skulle ha sett på varandra och vad vi skulle ha gjort.

Jag kommer inte fram till någonting, men gillar tanken. Det hade definitivt varit en saga värd att berätta.

Jag tar upp boken igen, läser en episod till innan jag släcker lampan, och låter sagodrömmarna inta mig.