Bränslepåfyllning på söderhak

Jag ska hem och städa och behöver bränsle. Läckerbiten passar utmärkt. Jag sluter upp bredvid barlejonen, de fallna stjärnorna som slötittar på lördagsmatchen. En, två öl är nog.

(Kåseri) Mjölk var inte mjölk

Det skulle installeras en ny kaffeautomat på jobbet. En morgon stod den nya automaten i fikarummet. Den bara stod där färdig att anslutas, som om den kommit med storken (jag har i tidigare inlägg nämnt kaffeleverantören tillräckligt många gånger för att bli sponsrad, så jag hoppar över det den här gången).

Hursomhelst var förväntningarna höga, eller ja… "det är i alla fall bättre än det gamla blasket", resonerade de flesta. Själv hade jag sedan de tog bort Zoegas-kaffet från finansvåningen börjat finna mig i diskvattnet vi hade serverats ur den gamla automaten. Men förändringens timme var slagen.

Det dröjde till nästa dag innan den nya automaten kopplades in. Halva kontorsvåningen samlades när installatören klev in. Förväntningarna höjdes ett snäpp när installatören nämnde att den mal kaffebönorna direkt.

- Wow, häpnades vi i kör.

Under fikarasten bekantade jag mig med den nya automaten. Noterade att "Caffee latte" inte längre stavades med två "e" i digitaldisplayen. Leverantören måste ha läst mina gamla blogginlägg om saken och korrigerat stavfelet, konstaterade jag stolt.


(Displayen på den gamla automaten)

Sedan lade jag märke till att mjölk konstigt nog numer namngavs "Vitt" i menyvalet. På den gamla kaffeautomaten kunde man dricka kaffet med mjölk eller skummad mjölk. Genom att kvickt googla saken hittade jag en anmälan mot leverantören för vilseledande marknadsföring. Egentligen var det inte mjölk, eller ens mjölkpulver som rann ut ur maskinen. Det man benämnde som mjölk var i själva verket gräddersättningsmedel, en blandning av glykossirap, härdat fett och mjölkprotein. Skrämmande slaggprodukter och unkna tillsatser. Ett lömskt knep.

Enligt EUs regler är mjölk, tro det eller ej, ingenting annat än 100 procent mjölk. Anmälan ledde således till att leverantören behövde ändra menytexten på samtliga automater. Så tillkom den nya benämningen "Vitt".

Det lär ha varit ett hästjobb för leverantören att byta ut alla utplacerade automater, men en seger för rättvisan. Rätt ska vara rätt. Speciellt i det här fallet, annars kunde Glykossirap- allergiker ha farit illa och så vidare.

Samtidigt kunde jag inte glädjas fullt ut åt rättvisans seger. För jag hade själv vunnit en egen seger. Det faktum att min lilla blogg legat till grund för en förändring därute lade skugga över allt annat. Att någonting jag skrivit lett till en förbättring i världen kändes storartat.

Jag funderade på det en stund. Tanken gjorde mig alldeles varm inombords.

Som det verkade hade jag totalt missbedömt genomslagskraften i att blogga.

Från punkt A till punkt B

Jag köpte det här vykortet. Frihetskänslan i bilden greppade mig omedelbart. Ingenting går upp mot vågen av inre värme resan inbringar. Även om man inte ska så långt är intrycket skönt bekymmersfritt. Bara i en mindre portion.

En dagens?

Kom just på varför jag aldrig äter på jobbrestaurangen. Kebabbuffé. Jag har aldrig hört på maken.

Strömbrytaren i mörkret

När jag äntrade badrummet var det kolmörkt. Tur att jag fann strömbrytaren placerad på samma ställe som vanligt.

September förra året

Ovan ett blogginlägg från förra året. Bilden föreställer mig underifrån. Tydligen var jag långhårig, trött och omotiverad. Det stämmer ganska exakt överens med hur jag känner mig nu. Så bra att det händer saker.

Bloggar för att hindra en säker död

För några år sedan, under min studietid, bloggade jag om cykelsträckan till universitetet. Efter vägen minns jag den långa backen, uthuset, bron över järnvägsspåret och partiet av trädgårdslotter. Jag minns min skraltiga svarta herrcykel utan växlar, jag minns raksträckan sista biten.

Jag minns att jag ställde ifrån mig cykeln, låste den vid alla andra cyklar i stället. Jag minns att jag kunde ta av mig cykelhjälmen, titta upp mot de höga vita husen. Ni vet de som syns milsvida. Jag minns att jag betraktade dem upp och ner, som om jag aldrig sett högre hus förut, fast jag troligen hade sett både det ena och det andra.

Jag tänker på det nu. Jag tänker tillbaka på ett sådant tillfälle. När jag stod där. Jag minns inte exakt vilken gång, eller exakt när, minnen flyter så lätt ihop. Men jag minns att jag stod där framför de vita byggnaderna. Kanske funderade jag över i vilken byggnad den filosofiska expeditionen låg. Kanske var det en fin vårdag. Kanske hade jag min gamla tygpåse i handen. Vem vet.



Men när jag tänker tillbaka på alltsammans kan jag inte hjälpa att tänka att det var där någonstans det började. Att det var där någonstans jag bestämde mig att kanalisera alla överblivna grubblerier i en blogg.

Det var där någonstans jag bestämde mig att även små tankar har en plats här i världen. Att även hitta en plats åt den mest menlösa tanken. Att de inte är att förkasta bara för att de är diffusa, halta eller till en början ter sig fullständigt hopplösa. Att man faktiskt inte måste tvinga ned dem i akademins teorimallar. Att man inte måste vrida och vända på dem tills livsgnistan lämnat dem. Att man inte behöver analysera ihjäl eller pröva dugligheten i dem utifrån texter av Platon, Immanuel Kant, Roland Barthes, Ferdinand de Saussure och allt var gubbarna heter.

Att man faktiskt kan släppa ut dem i världen ändå, låta dem gro, låta dem testa sina vingar, låta dem cykla fritt med eller utan stödhjul, eller vadhelst som passar dem.

Kanske var det just därför jag började blogga och fortsatte. Kanske är det så, att jag bloggar för att rädda de allra ynkligaste tankarna från en säker död.

I så fall är det en hemskt fin tanke.