Påtvingad vila

Jag ligger helt utslagen av sjukdom. Tänker inte gå in mer i detalj än så. Klädhögen på golvet kan jag se på, men inget jag orkar göra något åt. Som det känns nu blir jag liggande en stund. Hur tråkigt det än må vara så måste jag vila.

Inledningen till den oavslutade reseskildringen om Färöarna och Island

Long distance callers make long distance calls

- Tourist office. How can I help you?, säger en kvinnlig röst på andra sidan luren.

- Have I reached Torshavn tourist office?, frågar jag med inrepeterad engelska.

- Yes.

- On the Faroe Islands?

- Yep.

- In the Atlantic Ocean?

- Ehh… as a matter of fact it’s located between North Atlantic Ocean and Norwegian Sea, but yes.

- That’s quite amazing.

- What?

- The fact that I’m talking to you. I’m calling from Sweden you know.

- Uhum…

- You’re in the middle of a large ocean and were talking over the phone. I hear you when you talk and you hear me when I talk. Isn’t that something?

- Maybe…what exactly can I help you with?

- Do you know if we’re communicating via satellite? Because of the ocean between us and all.

- Ehh… what?

- Or do you think there’s a big cable transferring our voices on the bottom of the ocean?

- I don’t know. I don´t have time… can I help you with something, booking accommodation or a tour maybe?

- Either way I think it’s really amazing that our technological achievements has taken us this far. We can speak although you’re isolated on an island in the middle of… you know, nowhere.

- (Tystnad)

- I think it’s extraordinary.

- …(Fortsatt tystnad)

- Well… I, I’m done then.

- No Booking?

- No. I’m alright. Thank you.

- Ehh… okey, bye then.

- Bye.

Medan Island har skrivit in sig i det populärkulturella medvetandet genom musikfenomenet Björk, vulkanutbrott och nybildade öar, sina varma källor, nattlivet i Reykjavik, landets usla ekonomi, har Färöarna förblivit en myt. Ett land folk har hört talas om, men ingen vet något om. Det förvirrade samtalet grundar sig likaså på mina egna svårigheter att greppa att platser som Färöarna verkligen existerar. Jag hade själv aldrig varit där, hade aldrig träffat någon därifrån, eller ens någon som känner någon som är därifrån. Enda beviset jag hade på att landet faktiskt var en existerande plats på jorden, var ett inslag i Sportspegel från mitten av nittiotalet om färöisk fotboll. Målvakten bar alltid röd toppluva i landskamperna. Under matcherna var det allt som skymtade bakom regn och dis - en röd toppluva som hämtade bollar ur eget mål.

Men det vaga minnet var allt jag hade att gå på innan telefonsamtalet. En synnerligen svag bevisförning i juryns ögon. Inte ens en sökning på Google kunde styrka den röda toppluvan. Och ni vet vad man säger i folkmun nuförtiden, finns det inte på nätet så finns det inte - överhuvudtaget. Så vad skulle jag göra. Jag hade inget val. Här behövdes empirisk fakta. Jag behövde se det lilla landet med egna ögon, stå på det med egna fötter, andas deras luft, äta deras mat, dricka deras öl. Åka dit helt enkelt.

Och för att ta sig dit, omvägen via Island. Varför göra det enkelt?


Klaksvik, Färöarna

-------------------------------------------------------------------------------------------------

Det är ungefär så här långt jag har kommit på reseskildringen. Lika bra att erkänna att den aldrig kommer bli klar. Dessutom börjar jag glömma bort saker som hände. Det känns verkligen synd, men vad ska man göra. Jag orkar helt enkelt inte ro projektet i hamn.

Vargtimmen

Klockan är tre. Jag är hos en vän. Vi har varit på fest och ska strax sova. Tankarna flödar på ett skönt sätt. Jag har skrivit ett sms och håller tummen över sendknappen utan att bestämma mig för att skicka eller ej. Egentligen spelar det ingen roll hur jag gör, världen är inte större än så. I alla fall inte vid den här tidpunkten på dygnet. Men så bestämmer jag mig, jag raderar meddelandet, sätter alarmet, lägger undan mobilen och borstar tänderna.

En stor hjälte

Ian Brown, Göta källare, Stockholm, 28 januari 2010, klockslaget är helt irrelevant. För vissa är detta en stor hjälte. Jag nämner inga namn och utelämnar alla ledtrådar.

Slutet gott, allting...

Ett banalt, men skönt perspektiv på tillvaron.

För tankspridda

Om man tänker så kan man bli medlem i de Tankspriddas Riksförbund. Jag är nog precis på gränsen att bli antagen.

Inget speciellt

Jag vill bara meddela att jag just nu inte gör något speciellt.