Mitt i natten

Väckarklockan ringde mitt i natten. Jag trodde först det var brandlarmet och for upp ur sängen. Men insåg sen vad det var som trumpetade.

”Jag förstår inte, jag trodde vi var vänner”, muttrade jag för mig själv. ”Varför gör du såhär mot mig? Väcker mig klockan två. Är du helt utan hyfs? Vem har uppfostrat dig?”

Jag stirrade på klockan, djupt och intensivt. Den hade inga svar, jag tog upp den och slet ut batterierna och gick och la mig igen.

Jag gillar inte den där klockan.

Fly från sig själv

”Nåt slags rekord är satt i att fly så långt bort från sig själv man kan.” Krunegård skrev det. Om att se självdestruktivitet i ett perspektiv. Önskar att jag kunde förstå innebörden av det fullt ut.

Vägar skiljs åt

Vi står på mitten av perrongen. Här skiljs våra vägar. Hon tar tunnelbanan söderut och jag norrut. Himlen vet att hennes tåg är sent.

När ångesten tar parterrgrepp

På jobbet, framförallt eftermiddagar när ångesten tagit ett stadigt grepp om en, brukar jag gå ut på terrassen och se ut över bakgårdens byggarbetsplats. Det är inte vackert, men det hjälper något.

Mitt första jag

Det här är jag. Det är verkligen jag.

Ljuskäglor och snö i mörkret

Något dåsig ställer jag mig längs vägkanten och ser ljuskäglorna vina förbi. Första snön rinner utmed kinden. Det är kolmörkt.

Vid broräcket

Vägen slingrar sig under gångbron. Jag ställer mig vid broräcket och ser så långt jag klarar. Jag ser inte långt. Jag ser inte långt alls.