Städa uteplatsen

Jag städade uteplatsen en eftermiddag, sopade bort skräp. Mest torra löv, smågrus, godispapper och cigarettfimpar som blåst in.

Den här gången hade även ett spelkort hittat in.

Jag tog en paus från städningen. Vände på kortet. Viss dramatik infann sig innan jag såg att det var klöver fyra.

Jag tittade upp och runt om. Det var en fin dag. Himlen var blå, molnen lätträknade, solen sken, grannen var ute med hunden.

Någonstans, tänkte jag, någonstans därute finns en kortlek som saknar klöver fyra.

You wrote me oh so many letters

Några bra ord att göra vad man vill med.

Sagt om tid

"Så länge ingen frågar mig vad tid är, så länge vet jag vad den är, men frågar man mig vad den är, då vet jag inte."

Jag känner igen mig i det. Uttalandet gäller även många andra komplicerade saker.

Eric Lindros rookiekort

Tåget rullade in på perrongen. Jag mottogs av mina föräldrars öppna famnar.

Jag hade återvänt till brukshålan för ett tillfälligt helgbesök. Egentligen utan anledning. Arbetet väntade som vanligt på måndag. Ingen vän som skrek efter uppmärksamhet. Ingen annalkande trettioårskris. Ingen stel släktmiddag eller födelsedag på lur. Ändå åkte jag dit.

Kanske ville jag bara träffa mina föräldrar.

Efter middagen som jag hade valt blev jag uttråkad och hamnade på vinden. Där, bland dammråttor och skuggestalter, i en kartong med gamla prylar grävde jag fram mina gamla hockeykort.

Jag mindes när ryktet gick att han eller han på andra sidan byn hade ett rookiekort som man kunde döda för. Ingen tid att förlora, man slängde sig på cykeln, en BMX eller bockstyre, skyndade genom det lilla samhället för att få till ett byte innan någon annan fick nys om klippet.

Man plingade på och gick in som om man känt varandra i åratal. Om de var i samma ålder kände man dem utan tvekan.

Förhandlingarna var utdragna, kunde lätt ta en hel eftermiddag. Om du får de två så tar jag den. Amen om vi gör så här då, jag slänger in den här också och du får den. Så höll man på fram till skymning. Sen cyklade man hem medan luften ännu var ljummen.

Lycklig för att man lyckats med klippet, eller om det inte gått vägen, lycklig bara för man satt på cykeln.

Nu när jag tar tåget hem efter helgen, har jag huvudet fullt av ambivalenta tankar. För att skingra dem, om än bara för en stund, öppnar jag mitt block och skriver om barndomens enkelhet. Om den stora glädjen i att byta hockeykort och cykla.

Nattbussen till helveteshålan

En sträcka som normalt ska ta 20 min tar dubbelt så lång tid. Tredubbelt så lång tid. Bussen stannar vid varenda mjölkpall. Folk är fulla, dryga och trycker oavbrutet på stoppknappen, men vill ändå hem. Precis så motsägelsefulla som vanliga fyllon. Jag vaknar till när vi stannar i hopplösheten. Några udda existenser hoppar av. Själv ska jag av i laglösheten. Vi är strax där.

When the morning taste like shite

Jag stappla ur sängen. Tog mig inte längre än soffan, trodde ett tag att jag fått svininfluensan. Sen kom jag på att jag bara är bakfull. Jag vet inte vad som är värst.

När kvinnorna upptäckte skor försvann feministerna spårlöst

Jag har en krönika att skriva. En seriös skrivuppgift. Det går åt pipan. Jag försöker börja med rubriken, men det blir kåseri av allting. Jamena hur låter den här till exempel: "När kvinnorna upptäckte skor försvann feministerna spårlöst". Knappast seriöst. Jag vet inte ens vad jag ville med den rubriken. Eller känn på "Det finns inga riktiga män i mediabranchen 2009". Bara hopplöst. Inget att bygga vidare på.